God Jul!

SONY DSC
Foto: Mariah Talbot

Så här dan före dan vill jag gärna inspirera var och en att BRY er lite extra mycket om barnen hemma på er egen gata. Tro inte att vackra gardiner = ett tryggt hem.

Statistiken säger att ungefär tio procent av alla barn i Sverige har upplevt våld i hemmet någon gång och fem procent har gjort det ofta. Många barn som upplever våld blir också själva slagna (källa: NCK).

Jullovet är en extra svår tid för de utsatta barnen. De kompisar man kanske vanligtvis kan vara med firar tillsammans med släkt och familj. Här kan du göra en stor insats genom att öppna din dörr – även på julaftonen.

Om du misstänker att något barn i din närhet har det tufft hemma, tveka inte att låta dem veta att du dukar fram en extra tallrik vid ditt middagsbord. Det kan betyda så mycket  mer än du kan ana…

GOD JUL!

P.S. Nu tar jag ledigt två veckor och återkommer någon gång under andra veckan i januari. Gott slut och gott nytt!

 

 

 

Share

Hur gick det med Robin?

Två år har gått sedan jag berättade om Robin i Expressen – en liten pojke som misshandlades och utsattes för sexuella övergrepp av sin pappa. Trots att Robin berättat om övergreppen så valde socialtjänsten att ignorera alla de orosanmälningar som kom från BUP, läkare med flera.   img_3668
”Om mamman bara slutar oroa sig så kommer Robin att må bra!” sa socialtjänsten när jag var i kontakt med dem.

Pappan har fortfarande, än idag vårdnaden. Kontakten med mamman har skurits ned kraftigt och Robin mår långt ifrån bra. Han får komma till mamman mycket sporadiskt, när pappan ska resa bort. Det blir kanske någon gång per kvartal. Ibland har det blivit längre uppehåll.  Hon har försökt få struktur i umgängena men får inget gehör, varken hos socialtjänsten eller i tingsrätten.

Hon ser sin son på nere på stan ibland, tillsammans med de större tuffa killarna.
”Jag vet att han hamnat i dåligt sällskap. De som han umgås med är ökända. Jag vet att de håller på med droger och att de gör inbrott för att finansiera missbruket.”

Mamman berättar att Robin slutit sig allt mer inom sitt skal. Inte ens Smulan, deras katt, kan få honom att mjukna längre. Tidigare var de bästa kompisar. Smulan var den han sökte tröst hos. Nu är katten rädd för Robin. Vid flera tillfällen har mamman hört katten skrika och fräsa för att sedan snabbt springa ut från Robins rum.
”Han skadar vår katt” säger hon med låg röst. Hennes förtvivlan saknar botten. Vi pratar då och då i telefon. För mig är det ett under att hon fortfarande står på benen. Hon är sjukskriven sedan många år. Diagnosen är PTSD (posttraumatisk stressyndrom).

Såsom jag tolkar det så har det gått prestige i ärendet. Det är samma socialsekreterare som har handlagt ärendet sedan hon tog kontakt med dem från allra första början, för åtta år sedan. Nu när pojken mår ännu sämre så anser de att de har fått ytterligare belägg för sin teori.
”Om mamman bara hade slutat att oroa sig…”

Vid samtliga rättegångar har det vänts emot mamman att hon har avtjänat fängelsestraff.
Detta är hon stämplad för.
För all framtid.
Anledningen har sedan länge glömts bort.
När hon fick bekräftat av läkare och BUP-personal att hennes son var utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa så sökte hon hjälp. Men när samhället svek gjorde hon det hon enligt lag är skyldig att göra. Hon agerade och satte honom i säkerhet. På grund av att hon inte hade kommit överens med pappan och varken hade stöd från socialtjänst eller domstol så efterlystes hon. När gömstället avslöjades dömdes hon för egenmäktighet med barn.

Nu sitter vi här med ett halvt facit i handen. Robin är 13 år idag.
Vem BRYr sig?

Nästa vecka ska jag berätta en framgångshistoria. Den handlar om ett annat barn vars barndom började lite som Robins. Men, med den stora skillnaden att Fredrik till slut fick hjälp. Det visar sig om och om igen att det är fullt möjligt att läka en traumatisk barndom. Den stora skillnaden mellan Robin och Fredrik är att en myndighetsperson till slut öppnade ögonen för Fredrik och beslöt sig för att BRY sig.

 

Share