”Anders” två år senare

Foto: Mariah Talbot
Foto: Mariah Talbot

”Anders” flyttades mot sin vilja hösten 2015 till sin pappa som misstänkts ha misshandlat och utsatt honom för sexuella övergrepp. Han blev hämtad av sex myndighetspersoner och kördes till pappa i polisbil. Hans två äldre syskon fick bo kvar hos mamma. Du kan läsa mina tidigare inlägg om honom här. 

Först efter tio veckor fick ”Anders” träffa sin mamma tillsammans med två kontaktpersoner. Det dröjde hela fyra månader innan han fick träffa sina äldre syskon.  Träffarna skedde till en början i en lokal på ett äldreboende. Han fick inte komma hem till mamma och syskon på sju månader. Det var för övrigt det enda hem han hade haft då han aldrig tidigare bott hos pappa.

Under hela förra sommarlovet fick han träffa mamma och syskon sex dagar tillsammans med kontaktperson. Umgänget har sedan långsamt trappats upp. Först efter 18 månader fick han sova i sitt gamla pojkrum igen, en natt per månad. Mellan träffarna får han varken ringa mamma, syskon, mormor eller morfar.

Socialtjänsten ansåg att ”Anders” skulle avprogrammeras från mamman som hade gjort det hon enligt lag (föräldrabalken) är skyldig att göra. Hon kämpade för sina barn när de berättade att pappan utsatt dem för misshandel och sexuella övergrepp. Hon var inte den enda som anmälde. Det gjordes anmälningar från BRIS och Barnombudsmannen med flera. Socialtjänsten ignorerade samtliga anmälningar.

Trots att tre syskon berättat om pappans misshandel och övergrepp så är det idag barnen och deras mamma som straffas och övervakas. Eftersom pappan fick vårdnaden så får mamman inte veta hur det går för honom i skolan. Hon får inte heller någon annan insyn i ”Anders” liv. De vet inte heller hur det blir med umgänget till hösten.

Mamman beskriver:
”Jag skriver/ringer varje dag till någon för att hjälpa min son!
Jag berättar om hur det fungerar i Sverige idag! Att lagarna måste ändras!
Att kunskapen hos vissa yrkeskategorier måste höjas!
Varför är det så svårt att lyssna/hjälpa/tro på ett barn som berättar om misshandel/övergrepp?
Men så enkelt att skydda/hjälpa pedofilerna/förövarna?
Alla måste hjälpas åt att ändra synsättet!
Jag vet inte vad jag ska skriva mer…”

Två år är en hel evighet i ett litet barns liv.
”Anders” är långt ifrån ensam i sin situation här i Sverige. Jag känner till många liknande fall. Gemensamt för alla dessa barn är att de har berättat, eller visat tecken på att vara utsatta för övergrepp eller misshandel. Det finns någon expert (t ex läkare eller barnpsykolog) som vittnat om att barnet varit utsatt. Dessa vittnen har sedan ignorerats av domstolen. Misstänkta brott bortförklaras in absurdum och vårdnaden övergår till den misstänkta förövaren…

Inom BRY laddar vi just nu för att bli en ännu vassare spjutspets. Det är dags för en revolution – #BRYrevolution. Mer info kommer inom kort. Vill du redan nu stödja vårt arbete med en tjuga eller mer så går det bra att Swisha till 123 589 76 81 eller göra insättning på vårt bankgiro: 124-1454.

Share

14 reaktion på “”Anders” två år senare”

  1. Vad är det som är så svårt att förstå,barnen far illa hos pappa ?
    Hur kan man låta ett barn placeras hos pappan som slagit dom och övergrepp har förekommit!
    Jag vill inte tro det är sant

    !

    1. Jag visst är det svårt att förstå! Jag håller också med dig när du skriver att du inte vill tro att det är sant.
      Men vi måste! Det är först då som vi kan vända detta och skapa förändring.

  2. Tyvärr är detta sant och detta visar tydligt på att svensk socialtjänst inte är rättssäkert eller domstolar i dagens Sverige. Då domstolarna förlitar sig på de utlåtande som socialtjänsten skriver. Många gånger är socialsekretare partiska och man dömer mammorna hårdare än papporna. Ofta ser man mellan fingrarna på vad papporna gör och tolkar mammorna som ”hysteriska”. Tyvärr har liknande händelse har hänt mig, då pappan fick vårdnaden trots våld och misshandel, då Socialtjänsten inte tagit på allvar orosanmälningar gällande mina barn. Nu är det en annan socialsekretare som har ippmärksammat missförhållanden på den Socialtjänst i Kungsbacka och skrivit en Lex Sarah anmälan på sina kollegor, dock försent, eftersom pappan fick ensam vårdnad,utifrån de bristfälliga och partiska barnavårdsutredningarna på Socialtjänsten. Ta gärna kontakt med mig, för jag vill gärna berätta min story med socialtjänsten och hur de brister i både bemötande, utredningar, dokumentation samt insatser med efterfågade stöd och hjälp. Mvh

    1. Hej,
      Beklagar att även du och dina barn farit illa.
      Det ligger mycket i det du skriver, att domstolarna förlitar sig på de utlåtanden som socialtjänsten skriver. I de flesta fallen görs utredningarna av helt nyutexaminerade socialsekreterare.
      Precis just nu har vi inte resurser att gå in i, eller lyfta upp nya ärenden. Maila gärna om du vill bidra på något annat sätt:
      info (at) barnsrattsskydd.se

    2. Joanna, förstår dig precis! Har själv genom mitt barnbarn drabbats av den förfärliga socialtjänst och familjerättsenhet i just Kungsbacka kommun…dom är förfärliga och har många anmälningar på sig…vi har oxå anmält dom till IVO…tyvärr sitter dessa inkompetentamänniskor kvar o jobbar med barn..
      Monia (f.d kontaktperson för BRY Kungsbacka/Göteborg)
      Maila gärna om du vill: orrelund@home.se

  3. Samma sak höll på att hända med mina barn. Socialtjänsten ignorerade polisens riskbedömning och fadern inledde en vårdnadstvist. Jag hade tur att det blev jag som fick ensam vårdnad, men fadern har fortfarande ett stort umgänge med barnen, som är alla inskrivna hos BUP pga psykisk ohälsa.
    Mina barn berättade om våld, själv blev jag utsatt under lång tid under äktenskapet. Min undran är vad det är som gör att socialtjänsten väljer att inte skydda utsatta barn utan istället alierar sig med förövaren?
    Var finns kunskap om övergrepp, våld i nära relation och psykopati?

    1. Beklagar ”Ensamma mamman”.
      Ni är så många i liknande situation.
      Fasansfullt.
      Jag anser att vi har ett allvarligt attitydproblem i Sverige. Vi vill helt enkelt inte se att barn utsätts för övergrepp mitt ibland oss. Men myndighetspersonerna, vars jobb är att skydda utsatta barn, borde veta bättre.

  4. Jag var svårt utsatt, av båda mina ”föräldrar”. Fsk var på mina ”föräldrars” sida, så jag blev illa behandlad på uppdrag av mina dom. De sa jag var bortskämd så man skulle inte vara snäll mot mig, så det var dom inte, filmade mig när de var elaka och visade sedan upp för andra barnen på fsk och alla skrattade. Flera anmälningar från skola och skolsköterskor gm åren, vi flyttade ifrån anmälningar. Jag blev aldrig trodd någonstans – varken hos soc eller BUP, el öppenvård, hänvisades tillbaka till mina förövare. Känd psykriatriker gick mina förövares ärenden. Mitt liv har bara gått åt till att överleva, har ingen utbildning, aldrig haft trygghet, aldrig haft semester ens. Aldrig haft ekonomi för ngt.

  5. Jag säger absolut inte att ”fallet Anders” inte stämmer med det vi kan läsa här, eller att någon som kommenterat har fel. Men det är jättesvårt att uttala sig om vad som är rätt och fel. Självklart gör socialtjänsten många gånger fel, men det är åt båda håller så att säga. Lika ofta som de inte lyssnar på mamman, trots att pappan faktiskt är direkt olämplig som förälder, eller i alla fall mindre lämplig än mamman – lika ofta är det nog åt andra hållet, de håller mamman om ryggen och tror att det är hon som har rätt, trots att det finns massor av fall där mamman faktiskt är direkt olämplig, eller i alla fall mindre lämplig än pappan. Så det är som sagt helt omöjligt att sitta och hålla med den ena parten som påstår något, det finns så många, både mammor och pappor som ljuger och vill sätta dit den andra. Och det har varit, och är nog fortfarande så, att det oftast är mamman som blir trodd trots allt, i alla fall av de gamla socialsekreterarna som lever i nån sort föreställning om att det alltid är mamman som är mest lämpad att ta hand om barnen.

    1. Hej Åsa,
      Du har rätt i att det både finns mammor och pappor som är direkt olämpliga som föräldrar. Om socialsekreterarna exempelvis hade bättre utbildning så skulle det bli lättare för dem att sätta barnet i fokus och göra korrekta riskbedömningar.

  6. I mitt fall fick jag inte behålla mitt barn pga min utvecklingstörning, får knappast träffa de, är ej kriminel eller missbrukar,bara att jag är utvecklingstörd gått särskola, de tog barnet på BB träffar de varannan onsdag i fosterhemet, har accepterat han bor där, men önskar han fick vara hos mig varannan helg, att vi träffades hos mig. Han är åtta år nu

    1. Att förlora sitt barn måste vara bland det värsta som man som förälder kan vara med om. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kan få hjälp att träffas i alla fall. Ge inte upp!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>