”Anders” två år senare

Foto: Mariah Talbot
Foto: Mariah Talbot

”Anders” flyttades mot sin vilja hösten 2015 till sin pappa som misstänkts ha misshandlat och utsatt honom för sexuella övergrepp. Han blev hämtad av sex myndighetspersoner och kördes till pappa i polisbil. Hans två äldre syskon fick bo kvar hos mamma. Du kan läsa mina tidigare inlägg om honom här. 

Först efter tio veckor fick ”Anders” träffa sin mamma tillsammans med två kontaktpersoner. Det dröjde hela fyra månader innan han fick träffa sina äldre syskon.  Träffarna skedde till en början i en lokal på ett äldreboende. Han fick inte komma hem till mamma och syskon på sju månader. Det var för övrigt det enda hem han hade haft då han aldrig tidigare bott hos pappa.

Under hela förra sommarlovet fick han träffa mamma och syskon sex dagar tillsammans med kontaktperson. Umgänget har sedan långsamt trappats upp. Först efter 18 månader fick han sova i sitt gamla pojkrum igen, en natt per månad. Mellan träffarna får han varken ringa mamma, syskon, mormor eller morfar.

Socialtjänsten ansåg att ”Anders” skulle avprogrammeras från mamman som hade gjort det hon enligt lag (föräldrabalken) är skyldig att göra. Hon kämpade för sina barn när de berättade att pappan utsatt dem för misshandel och sexuella övergrepp. Hon var inte den enda som anmälde. Det gjordes anmälningar från BRIS och Barnombudsmannen med flera. Socialtjänsten ignorerade samtliga anmälningar.

Trots att tre syskon berättat om pappans misshandel och övergrepp så är det idag barnen och deras mamma som straffas och övervakas. Eftersom pappan fick vårdnaden så får mamman inte veta hur det går för honom i skolan. Hon får inte heller någon annan insyn i ”Anders” liv. De vet inte heller hur det blir med umgänget till hösten.

Mamman beskriver:
”Jag skriver/ringer varje dag till någon för att hjälpa min son!
Jag berättar om hur det fungerar i Sverige idag! Att lagarna måste ändras!
Att kunskapen hos vissa yrkeskategorier måste höjas!
Varför är det så svårt att lyssna/hjälpa/tro på ett barn som berättar om misshandel/övergrepp?
Men så enkelt att skydda/hjälpa pedofilerna/förövarna?
Alla måste hjälpas åt att ändra synsättet!
Jag vet inte vad jag ska skriva mer…”

Två år är en hel evighet i ett litet barns liv.
”Anders” är långt ifrån ensam i sin situation här i Sverige. Jag känner till många liknande fall. Gemensamt för alla dessa barn är att de har berättat, eller visat tecken på att vara utsatta för övergrepp eller misshandel. Det finns någon expert (t ex läkare eller barnpsykolog) som vittnat om att barnet varit utsatt. Dessa vittnen har sedan ignorerats av domstolen. Misstänkta brott bortförklaras in absurdum och vårdnaden övergår till den misstänkta förövaren…

Inom BRY laddar vi just nu för att bli en ännu vassare spjutspets. Det är dags för en revolution – #BRYrevolution. Mer info kommer inom kort. Vill du redan nu stödja vårt arbete med en tjuga eller mer så går det bra att Swisha till 123 589 76 81 eller göra insättning på vårt bankgiro: 124-1454.

Share

20 reaktion på “”Anders” två år senare”

  1. Vad är det som är så svårt att förstå,barnen far illa hos pappa ?
    Hur kan man låta ett barn placeras hos pappan som slagit dom och övergrepp har förekommit!
    Jag vill inte tro det är sant

    !

    1. Jag visst är det svårt att förstå! Jag håller också med dig när du skriver att du inte vill tro att det är sant.
      Men vi måste! Det är först då som vi kan vända detta och skapa förändring.

  2. Tyvärr är detta sant och detta visar tydligt på att svensk socialtjänst inte är rättssäkert eller domstolar i dagens Sverige. Då domstolarna förlitar sig på de utlåtande som socialtjänsten skriver. Många gånger är socialsekretare partiska och man dömer mammorna hårdare än papporna. Ofta ser man mellan fingrarna på vad papporna gör och tolkar mammorna som ”hysteriska”. Tyvärr har liknande händelse har hänt mig, då pappan fick vårdnaden trots våld och misshandel, då Socialtjänsten inte tagit på allvar orosanmälningar gällande mina barn. Nu är det en annan socialsekretare som har ippmärksammat missförhållanden på den Socialtjänst i Kungsbacka och skrivit en Lex Sarah anmälan på sina kollegor, dock försent, eftersom pappan fick ensam vårdnad,utifrån de bristfälliga och partiska barnavårdsutredningarna på Socialtjänsten. Ta gärna kontakt med mig, för jag vill gärna berätta min story med socialtjänsten och hur de brister i både bemötande, utredningar, dokumentation samt insatser med efterfågade stöd och hjälp. Mvh

    1. Hej,
      Beklagar att även du och dina barn farit illa.
      Det ligger mycket i det du skriver, att domstolarna förlitar sig på de utlåtanden som socialtjänsten skriver. I de flesta fallen görs utredningarna av helt nyutexaminerade socialsekreterare.
      Precis just nu har vi inte resurser att gå in i, eller lyfta upp nya ärenden. Maila gärna om du vill bidra på något annat sätt:
      info (at) barnsrattsskydd.se

    2. Joanna, förstår dig precis! Har själv genom mitt barnbarn drabbats av den förfärliga socialtjänst och familjerättsenhet i just Kungsbacka kommun…dom är förfärliga och har många anmälningar på sig…vi har oxå anmält dom till IVO…tyvärr sitter dessa inkompetentamänniskor kvar o jobbar med barn..
      Monia (f.d kontaktperson för BRY Kungsbacka/Göteborg)
      Maila gärna om du vill: orrelund@home.se

  3. Samma sak höll på att hända med mina barn. Socialtjänsten ignorerade polisens riskbedömning och fadern inledde en vårdnadstvist. Jag hade tur att det blev jag som fick ensam vårdnad, men fadern har fortfarande ett stort umgänge med barnen, som är alla inskrivna hos BUP pga psykisk ohälsa.
    Mina barn berättade om våld, själv blev jag utsatt under lång tid under äktenskapet. Min undran är vad det är som gör att socialtjänsten väljer att inte skydda utsatta barn utan istället alierar sig med förövaren?
    Var finns kunskap om övergrepp, våld i nära relation och psykopati?

    1. Beklagar ”Ensamma mamman”.
      Ni är så många i liknande situation.
      Fasansfullt.
      Jag anser att vi har ett allvarligt attitydproblem i Sverige. Vi vill helt enkelt inte se att barn utsätts för övergrepp mitt ibland oss. Men myndighetspersonerna, vars jobb är att skydda utsatta barn, borde veta bättre.

  4. Jag var svårt utsatt, av båda mina ”föräldrar”. Fsk var på mina ”föräldrars” sida, så jag blev illa behandlad på uppdrag av mina dom. De sa jag var bortskämd så man skulle inte vara snäll mot mig, så det var dom inte, filmade mig när de var elaka och visade sedan upp för andra barnen på fsk och alla skrattade. Flera anmälningar från skola och skolsköterskor gm åren, vi flyttade ifrån anmälningar. Jag blev aldrig trodd någonstans – varken hos soc eller BUP, el öppenvård, hänvisades tillbaka till mina förövare. Känd psykriatriker gick mina förövares ärenden. Mitt liv har bara gått åt till att överleva, har ingen utbildning, aldrig haft trygghet, aldrig haft semester ens. Aldrig haft ekonomi för ngt.

    1. Så fruktansvärt att läsa!! Jag har tyvärr en hel del erfarenhet av socialtjänsten och deras strävan efter att ”Göra det som är bäst för barnen-ur barnens perspektiv”….!!!
      Det har passerat många år nu,( mina barn var placerade från 1996-2002) men för mig är det ett fortfarande öppet sår, tror aldrig jag kommer över det som hände då.
      I efterhand har jag fått ett muntligt beklagande och också en tydligt uttalad ursäkt, från socialtjänsten visserligen, men inte från de då ansvariga, antagligen jobbar dom sedan länge någon annanstans?

      Det gjorde mig kanske lite glad just då,
      det var fint på sätt och vis, att få en bekräftelse på att det jag redan visste var en verklighet även för ”fienden”, men i efterhand…. när det lagt sig litegrann… då gjorde det mig än mer förtvivlad!! För min smärta och sorg blev plötsligt legitim!, jag hade verkligen skäl att känna alla dessa fruktansvärda känslor och tänka alla vidriga tankar. (Med soc ”hjälp” har jag nämligen fått lära mig att jag ”känner fel”, alltså att mina känslor är inkorrekta inför vad det än vara månde, jag förstorar och känner saker som inte är i paritet med verkligheten!!!
      Säkert va?!!)

      Som sagt, det har passerat många år och jag har full koll på min verklighet, både den jag levde i då och den jag befinner mig i nu… alla mina känslor är både befogade, legitima och helt i paritet med de övergrepp jag och mina barn var med om, om något är fel ifråga om mitt känsloregister så är det möjligen att dom är lite dämpade. (Detta för att jag varken vill gå sönder inombords eller göra mig olycklig på någon annan!)

      Ursäkten ger dock inte tillbaka några förlorade år, varken till mig eller mina barn, den tar inte bort min rädsla inför att ett fotoalbum ska innehålla kort på mina barn från dom åren, (jag kan fortfarande inte se några foton från den tiden utan att ramla ner i bottenlös förtvivlan!) den återger mig inte förtroendet för myndigheter eller befriar mig från det hat jag känner för den s.k ”psykoterapeut” som det ena familjehemmet anlitade, han var deras bästa polare privat och han var definitivt inte psykoterapeut!, detta avslöjades i uppdrag gransknings reportage om två män som blivit oskyldigt dömda till långa straff för våldtäkt mot den ena mannens dotter, samt för att ha ”sålt” henne till diverse män som sexslav. En dom som helt och fullt var grundad på ”psykoterapeutens” samtal med flickan!!!! Där han tydligt och klart ledde henne till att berätta dessa sagor, med hjälp av ledande frågor och påståenden… de båda männen fick resning och är helt frikända idag tack och lov! Och var kommer då socialtjänsten in här?! Jo, såklart agerade denne ”icke-psykoterapeut” på deras uppdrag, det var dom som betalade hans höga arvoden och lovordade honom så fort tillfälle gavs! Ingen hörde min röst, eller min dotters röst, om att något var fel-inte då heller!
      Först efter skandalen i tv började dom granska honom lite närmare…

      För att knyta ihop säcken kan jag väl påstå att mitt förtroende för den myndigheten är obefintligt, jag avskyr dom mer än jag kan förklara och fruktar dom än mer, jag vet vilken makt dom besitter!
      I en kamp mot dom inser man snabbt hur maktlös man är, och ordlös eftersom ingen hör din röst, därefter meningslös för att du förlorat essensen i ditt liv…! Dom kan på ett ögonblick förinta en människa, och jag tror dom inte om något gott.

      Ledsen att mitt inlägg blev så här sorgligt, bittert och självömkande, men faktum är att jag i det fallet är både bitter, outsägligt sorgsen och att jag faktiskt utan skam tycker synd om mig (och mina barn naturligtvis!!) själv! Något som är det värsta en människa kan göra antar jag, eller det är iaf vad jag alltid hört sägas….

      1. Tack för ditt inlägg Connie! Att förlora sina barn måste vara bland det svåraste en förälder kan gå igenom.
        Du har flera kloka poänger i det du skriver. Jag tänker på vikten av att tillåta sig att känna alla känslor. Jag tror också att det snabbar på själva läkningsprocessen om man stannar upp och tycker synd om sig själv. Vi har alla behov av att slicka våra sår och det är viktigt att inse att det inte finns några ”quick-fix” i sådana här fall. Det måste få ta sin tid för kroppen att läka helt enkelt.
        Men se upp så att du inte fastnar i offerrollen. Ta hjälp utifrån när det blir dags.
        Varma hälsningar till dig!

  5. Jag säger absolut inte att ”fallet Anders” inte stämmer med det vi kan läsa här, eller att någon som kommenterat har fel. Men det är jättesvårt att uttala sig om vad som är rätt och fel. Självklart gör socialtjänsten många gånger fel, men det är åt båda håller så att säga. Lika ofta som de inte lyssnar på mamman, trots att pappan faktiskt är direkt olämplig som förälder, eller i alla fall mindre lämplig än mamman – lika ofta är det nog åt andra hållet, de håller mamman om ryggen och tror att det är hon som har rätt, trots att det finns massor av fall där mamman faktiskt är direkt olämplig, eller i alla fall mindre lämplig än pappan. Så det är som sagt helt omöjligt att sitta och hålla med den ena parten som påstår något, det finns så många, både mammor och pappor som ljuger och vill sätta dit den andra. Och det har varit, och är nog fortfarande så, att det oftast är mamman som blir trodd trots allt, i alla fall av de gamla socialsekreterarna som lever i nån sort föreställning om att det alltid är mamman som är mest lämpad att ta hand om barnen.

    1. Hej Åsa,
      Du har rätt i att det både finns mammor och pappor som är direkt olämpliga som föräldrar. Om socialsekreterarna exempelvis hade bättre utbildning så skulle det bli lättare för dem att sätta barnet i fokus och göra korrekta riskbedömningar.

  6. I mitt fall fick jag inte behålla mitt barn pga min utvecklingstörning, får knappast träffa de, är ej kriminel eller missbrukar,bara att jag är utvecklingstörd gått särskola, de tog barnet på BB träffar de varannan onsdag i fosterhemet, har accepterat han bor där, men önskar han fick vara hos mig varannan helg, att vi träffades hos mig. Han är åtta år nu

    1. Att förlora sitt barn måste vara bland det värsta som man som förälder kan vara med om. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kan få hjälp att träffas i alla fall. Ge inte upp!

      1. Skamligt! Att ta ifrån en mamma på grund utav en utvecklingsstörning, istället för att bistå med stöttning och extra hjälp till mamman från Socialtjänsten, så tvångsomhändertar Socialtjänsten barnet direkt på BB! Myndigheterna måste se över hur illa Socialtjänsten fungerar i Sverige. Socialtjänstens olika verksamheter är mycket illa fungerande och de brister så många gånger i kompetens och blir därmed livsfarliga för de individer som drabbas utav dem. Socialtjänsten är inte längre en trygghet eller rättssäkert för svenska medborgare, utan har blivit ”laglöst”, där det är upp till vilken socialsekreterare som man hamnar hos och som sedan avgör ”ödet” för den drabbade individen. Det är mycket allvarsamt att det skiljer så otroligt mycket på vart och vem man träffar på Socialförvaltningarna runt om i landet. Det märkliga är att missförhållanden inom Socialtjänsten inte uppmärksammas mer? Man får en känsla av att det tystas ner och ska glömmas bort. Det är dags att se över hur Socialtjänsten fungerar. Istället för ta bort anslag till tillsynsmyndigheter såsom IVO, så bör man istället tillföra mer anslag till granskande myndigheter istället.

        1. Ja de erbjöd inte ens stöd, de sa jag var som en treåring, hon på soc hade jobbat i hela sitt liv med barn . Hon har tagit många barn där mamman gått särskola, men knarkar föräldrarna och super då ger hon dem stöd. Jag har aldrig rökt eller druckit, men de såg mer på vilken skola jag gått, de kollade inte min släkt , min bror fick han inte bo hos för han har asberger men han har fast jobb och bra ekonomi

      2. Nä kommer aldrig ge upp någonsin, vill bara ha han oftare inte rycka upp honom. Bara att fara och ta en glass med honom, åka till min systers stuga med badstrand. Bara få umgås med honom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>