En julberättelse

Print Friendly, PDF & Email
SONY DSC
Foto: Mariah Talbot

Tänkvärd julberättelse skriven av Marés Lendway:

Skynda er ungar, ropar mamma. Vem vill se granen? Vi rusar ned för trappen och in genom salsdörrarna. Mina bröder tvärstannar innanför tröskeln. Vi stirrar häpet på granen. Där står den, dekorerad med choklad i alla de former, brandbilar, verktyg, sagofigurer och stora blänkande guldänglar som svävar upphängda i gyllene snören. Tänk att det blev så bra till slut. Igår kväll var stämningen annat än harmonisk, när pappa till sist fått granen att passa i julgransfoten, fann han ljusslingan i en enda stor trasslig härva. Ska det vara så svårt att lägga tillbaka sakerna i ordning hade pappa sagt med en anklagande blick på mamma. Det kunde du tänkt på själv! replikerade hon med vass röst. Var har du gjort av reservlamporna, här är det flera stycken som är trasiga? Det hade slutat med att vi barn fick gå och lägga oss.

Mamma, kan jag få springa över till Anna och be henne komma över, jag vill så gärna visa granen för henne? Ja gör det, sa mamma. Hon kan äta frukost med oss.

Anna är min bästis, hon är några år äldre än jag. De hyr ett dragit och omodernt hus i byn. Anna är den lyckligaste flickan jag vet, hon får göra som hon vill. Ingen säger till henne att hon måste gå hem och lägga sig eller läsa läxor. Hennes föräldrar säger aldrig nej, vilket mina gör hela tiden.

Annas pappa är glad och skojar, speciellt när han har druckit några öl, då ger han mig en slant ibland och berättar en rolig historia. Han är händig och ska snart bygga ett badrum, då slipper de gå på utedasset. De har så spännande saker i Annas hus. Det bästa är myntdosan, den man lägger pengar i när man vill titta på TV.

Nå Anna, vad tycker du då? Är den inte fin? Jodå säger hon likgiltigt, den är faktiskt ganska fin. Ska ni ha julklapparna under granen? frågar hon. Nej, jag tror att tomten har dem med sig, säger jag. Vad önskar du dig då? frågar hon. Helst vill jag ha en Barbie. Anna har en Barbie och en Ken-docka. Du då Anna? Jag ska få Midge och Allan och deras barn. Svarar hon med en knyck på nacken. Va? så många, säger jag och kväver en suck, det skulle vi aldrig ha råd med. Tänk att få hela ”the happy family” på en gång! Hade redan diskuterat det här med mamma och hon sa att det bara skulle bli kläder. Fy bubblan för mjuka paket. Det är det värsta jag vet. Tycker att det borde vara förbjudet att plåga barn på det sättet.

God Jul i stugan, finns här några snälla barn? Frågar tomten. Han tar fram klapparna ur säcken och alla mina är mjuka. Jag samlar dem på en hög framför mig. Mamma ser trött ut, pappa har sålt julgranar i stan hela veckan och hon har fått ta allt ansvar för mjölkningen och hushållet . Jag hör henne sucka. Pojkarna öppnar sina julklappar och börjar slåss om bilar och pickadoller. Vad fuskigt! Varför fick han en sån. Åh vad orättvist! Den här bilen är en skitbil, dumma tomten! Och sedan leker de och verkar ganska nöjda. Jag tjurar tyst över min hög med mjuka paket. Tänker minsann inte öppna ett enda.  Med ens känner jag mammas mjuka hand på min axel och hon säger; var inte ledsen schazi, du kan väl öppna paketen, det kanske inte alltid är som det ser ut på utsidan. Trumpet öppnar jag ett, de innehåller ett nattlinne men inrullat i mitten ligger Barbie! Underbart vacker med högklackade skor. Jag slår armarna om mamma och viskar; mamma jag älskar dig! Om du vill kan jag hjälpa dig med disken?

Ni hade kul på julafton; säger Anna. Hur kan du veta det? Frågar jag förvånat. För att jag vet det, svarar Anna stilla och ser ned i golvet. Jag stod utanför ert salsfönster, ni såg glada ut. Du fick en Barbie. Jag blir helt tyst, försöker förstå vad hon säger. Framför mig ser jag Anna ute i mörkret, ensam i den kalla snön och på självaste julafton. Jag behövde inte fråga för jag förstår plötsligt att hennes mamma och pappa varit fulla och somnat tidigt. Kanske blev det inte ens någon julmat och kanske inga julklappar. Varför kom du inte in till oss, Anna, frågar jag med svag röst. Jag ville inte störa, säger Anna.

Jag har firat många jular i vårt gamla hus sedan den gången. Först med mina föräldrar och syskon och sedan med min man och mina barn. Vi bjuder ofta in gäster på Julafton men hur öppet och generöst vårt hem än må vara står det alltid en liten ensam och ledsen flicka utanför salsfönstret. Hon står där helt tyst och stilla när mörkret faller och snöflingorna dalar, hon kan inte bjudas in och hon kan inte tröstas. Hon står där för att påminna oss om att allt inte alltid är som det ser ut på utsidan.

 

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *