Vår tystnad är förövarnas bästa skydd

 

IMG_3617

Idag gav Falak Qasi, vår BRY-ledare i Eskilstuna, intervju i SVT. Där berättar hon om vissa delar av sin uppväxt.

Jag vet inte exakt hur gammal Falak är, men jag vet att hon har bevarat sin hemlighet väl under hela sitt vuxna liv. Det är först nu hon kliver ut och berättar att hon var utsatt för sexuella övergrepp av sin styvpappa när hon var liten.

Det krävs mycket mod att berätta om sina egna erfarenheter. Trots att hela 17% av alla barn/ungdomar under 18 år någon gång har varit utsatt för sexuella övergrepp så är det fortfarande tabubelagt. Vi pratar inte om det. Och det gagnar bara en grupp – förövarna. Vår tystnad blir deras bästa skydd. De kan begå samma brott om och om igen.

Du kan se inslaget i svt här.
Ett annat klipp jag gärna rekommenderar är Allmänna Barnhusets film ”Våga prata om det”. Där får vi veta att cirka fem barn per klass någon gång varit utsatt för sexuella övergrepp – här i Sverige!

Share

FÖLJETONGEN OM AMELIA DEL 3 – AMELIAS MAMMA HÄKTAS

 

 

Foto: Mariah Talbot
Foto: Mariah Talbot

Amelias mamma Sofia fortsätter berätta:
Vi hade gemensam vårdnad och till en början ville jag inte ens föra på tal att jag skulle ha enskild vårdnad. Jag var rädd för att reta upp honom i onödan. Amelia träffade honom oregelbundet. Under det första året efter separationen sågs de högst en helg i månaden. Oskar tyckte det var bökigt att hämta eller lämna.

De gånger Amelia kom hem efter att ha träffat sin pappa visade hon upp olika beteenden som jag minns att jag reagerade över. Hon kunde till exempel klä av sina dockor och säga
– ”Nu måste vi klappa snippan”.
Jag blev chockad över det hon sa men jag kunde ändå inte tro att det var så illa som det senare skulle visa sig vara.

Tiden gick och vi började hitta en mer normal vardag. Så småningom träffade jag en ny man som jag blev förälskad i. När Oskar fått reda på att jag hade förlovat mig ringde han. Han var rasande. Han uttalade inget dödshot men jag blev livrädd. Jag ringde min fästman och grät. Han bokade en flygbiljett till mig och Amelia så att vi skulle kunna känna oss trygga. Vi reste redan nästa dag. Mina äldre barn var hos sin pappa och min blivande man befann sig i mitt andra hemland. Jag har vuxit upp i ett annat land där både jag och alla mina barn även är medborgare.

Vi hade precis börjat koppla av när det knackade på dörren. Jag skulle inställa mig i rätten! Jag fick en chock. Jag var anklagad för att ha kidnappat mitt eget barn!

Under rättegången sa domaren:
– ”Vi vet alla att Haagkonventionen inte ser till barnens bästa utan till den lämnade förälderns bästa. Men mina händer är bakbundna”.

Jag fick två veckor på mig att skicka tillbaka Amelia. Min mamma kom och hämtade henne. Mitt hjärta brast helt och hållet dagen de åkte. Jag skulle själv inte kunna resa förrän någon vecka senare.

När jag landade på Arlanda blev jag arresterad på en gång. Jag var gravid i sjunde månaden och fortfarande i chocktillstånd över att jag hade blivit tvungen att skicka hem Amelia. Bemötandet jag fick var förnedrande. Jag blev behandlad som om jag vore riktigt kriminell. De tvingade mig att klä av mig naken och jag blev kroppsvisiterad. Jag satt häktad över natten och släpptes nästa morgon. Trots att jag hade samarbetat och skickat hem Amelia enligt domen så ville åklagaren att jag skulle sitta kvar i häktet. Senare fick jag veta att Oskar ringt henne åtta gånger samma dag och sagt att han var rädd över att jag skulle kidnappa Amelia igen.

Oskar gick till tingsrätten och begärde vårdnaden. Trots att Amelia bott med mig hela sitt liv, trots att vi beskrev allvarliga tecken på att Amelia var utsatt för sexuella övergrepp och trots att jag inte var dömd för något fick han vårdnaden. I domstolen lovade han att bara han fick vårdnaden så skulle hon få träffa mig så mycket hon ville. Det var bara tomt prat. Så fort han fått vårdnaden så ställde han in den ena träffen efter den andra. Julumgänget ställde han in dagen innan. Av fjorton planerade umgängen fick jag bara träffa henne tre gånger.

Jag blev friad i tingsrätten men i hovrätten blev jag dömd. Mitt straff för ”egenmäktighet med barn” blev samhällstjänst i 72 timmar.

~~~~

Senare i veckan fortsätter följetongen.
Amelia berättar!

Share

Följetongen om Amelia del 2: Mamma Sofia berättar

 

SONY DSC
Foto: Mariah Talbot

För sju år sedan gifte jag mig med en man som skulle förstöra mycket i mitt och mina barns liv. Jag var så förälskad att jag inte såg varningssignalerna i Oskars beteende. Så fort vi hade gift oss blev det tydligt. När jag var gravid med Amelia började misshandeln. Efter varje gång lämnade han mig gråtandes och rädd i en hög på golvet. Både jag och mina barn från tidigare äktenskap var livrädda för Oskars våldsamma humör.

Vid flera tillfällen tog jag min tillflykt till släktingar, grannar eller vänner. Oskar hade många vänner inom polisen så jag vågade inte gå dit. Jag tänkte att om jag bara lyckades få ihop lite pengar så skulle jag kunna sätta både mig och mina barn i trygghet.

Oskars enorma kontrollbehov gjorde att han även plågade mig på mitt jobb. Han ringde flera gånger om dagen för att kolla upp mig och klaga på barnen.

Måttet var rågat när jag för en gång skull gått ut med vänner och min äldste son ringde upp mig gråtandes “mamma jag är rädd.” Ingen vill höra sitt barn säga det. I bakgrunden hörde jag Oskars arga röst “Du och din jävla telefon”. Det hördes tydligt att han var berusad igen.

Det var dagen som jag beslutade mig för att jag måste rädda mig själv och mina barn. Jag skulle aldrig mer låta Oskar dra min son i håret. Han skulle aldrig mer få tala om hur värdelösa de var.

Jag försökte vara kvar i A-stad en tid. Men jag var otroligt rädd för att för stöta ihop med Oskar. Mitt nätverk och min mamma fanns i B-stad. När det ordnade sig med bostad i B-stad bestämde jag mig för att flytta dit.

Den trygghet jag till en början kände när jag flyttat blev kortvarig. En av Oskars kompisar tog kontakt med mig efter ett tag. Hon undrade hur vi hade det och uttryckte sin oro.

– Du har att göra med en mycket sjuk man. När han blir besatt av någon eller något så ger han inte upp.

Jag insåg inte då hur rätt hon hade. Men jag blev snart varse att hon hade rätt. Oskar terroriserade mig ännu mer efter separationen. Det gick inte att ha en normal konversation med honom. Hans kontrollbehov tog sig absurda uttryck.

Mina barn for mycket illa under vårt korta äktenskap. Det värsta är att det fortfarande pågår! Det går inte att beskriva den smärta både jag och min övriga familj känner när Amelia måste tillbaka till sin pappa. När hon är här berättar hon dessutom för sina syskon vad han gör med henne, något de mår fruktansvärt dåligt av. De tar också illa vid sig av hennes översexualiserade beteende. Min äldste son har svåra sömnproblem och drömmer mardrömmar. Han mår så pass dåligt att han går i terapi.

Själv försöker jag lägga mina egna känslor åt sidan just nu. Det tar oerhörd kraft att hela tiden försöka tänka ut vad som blir bäst för henne i slutänden. Socialtjänsten på orten där pappan bor har helt dömt ut mig. Jag är livrädd för att de placerar Amelia i familjehem.

~~~~

Imorgon fortsätter följetongen och då berättar jag hur det kom sig att Sofia förlorade vårdnaden när hon följde lagen. En förälder är enligt föräldrabalken 6 § 1 skyldig att skydda barnet från kränkande behandling och ge barnet en trygg livssituation.
//Agneta

Share

Härliga söndag!

SONY DSC
Foto: Mariah Talbot

 

Har du planer att göra något med ditt/dina barn idag?

Finns det något barn på din gata som du kan ta med när du ändå åker och badar eller har picknick?

Det kan betyda så mycket mer än du kan ana. Det syns inte vid första anblicken vilket barn som har det tufft hemma.

Och har du inga barn så kanske du kan BRY dig om grannbarnen en stund i alla fall. Köp lite saft och skapa enkelt kalas med några kakor.

Jag lovar att du får en god stund.
Vi mår ju bra när vi BRYr oss.
Win – win! 😉

Share

Följetongen om Amelia – del 1

Känsliga läsare varnas!

– Mamma, du måste verkligen kolla rumpan noga. Min pappa tittar alltid jättenoga och pillar alltid bort alla hårstrån jag har där, säger Amelia 7 år.

Det var bland det första hon sa när hon kom hem till mamma för några dagar sedan. Egentligen bor hon hos sin pappa. Hon får stanna hos mamma två veckor. Sedan ska hon tillbaka till pappa igen. Själv förstår hon inte varför hon inte får bo hos mamma och sina syskon hela tiden. Hon har ju berättat vad som händer hos pappa! Hon har inte bara berättat för mamma och sina syskon. Hon har även berättat för mormor, farmor, moster Lena, farbror Stefan, ja Amelia tycker själv att hon har berättat för hela världen. Även för de som hon aldrig tidigare har träffat. Amelias syskon får bo hos mamma hela tiden, för de har en annan pappa.

Varje gång Amelia ska åka tillbaka till pappa protesterar hon. Hon får ont i magen och känner sig sjuk. Hon slingrar sig och sliter sig ur de grepp som tvingar in henne i pappas bil. Varför är det ingen som lyssnar? Hon har inte bara berättat med ord utan när ingen förstår henne så har hon tagit till andra medel. Hon har ritat teckningar och använt dockor för att visa hur han gör.

Vad Amelia inte riktigt vet är att hennes mamma har kämpat under flera år för att skydda henne. När det gick upp för henne att Amelia var utsatt för övergrepp av pappan gjorde hon allt man ska göra. Hon kontaktade både socialtjänst och polis. När ingen tog hennes oro på allvar såg hon ingen annan utväg än att ta barnen med sig utomlands. Hon åkte till sitt andra hemland, där de kunde få stöd och hjälp. Mamman tyckte inte hon behövde be pappan om tillstånd i en sådan situation. Hon bara stack. De behövde lugn och ro. Det kostade henne vårdnaden. Hon har nyss förlorat ännu en rättegång i tingsrätten. Advokatkostnaderna är uppe i över 300 000:-. Rättshjälpen är slut.

Snart har halva tiden hos mamma gått. Nu på söndag är det bara en vecka kvar. Sen ska hon tillbaka till pappa igen. Tillbaka till helvetet. Tillbaka till att vara sin pappas älskarinna. Amelia är som sagt bara 7 år gammal och detta utspelar sig någon stans i Sverige, juli 2015.

På måndag fortsätter följetongen. Då får du veta varför Amelias syskon fortfarande är livrädda för Oskar, Amelias pappa.

Share

Sommarföljetongen – en introduktion

Barn utsätts för olika typer av allvarliga brott i vårt samhälle idag. Samtidigt har bristerna hos de myndigheter som ska hjälpa dem blivit allt mer allvarliga och djupgående. Det har gått så långt att alltför manga utsatta barn saknar rättsskydd idag. Inom BRY får vi flera mail varje vecka som vittnar om detta. De flesta kommer från förtvivlade föräldrar som inte får hjälp att skydda sina barn mot misshandel eller övergrepp inom familjen. När de kontaktat polis och framför allt socialtjänst har de sällan tagits på allvar. De misstänkta brotten bortförklaras ofta in absurdum. Och har inget brott skett, ja då finns det inget så hindrar att barnet ska fortsätta träffa hen. Ibland går det till och med så långt att barnet tvingas bo på heltid hos den förälder som misshandlar och förgriper sig på det medan den förälder som kämpat för att skydda barnet hamnar i fängelse. Ofattbart, eller hur!?

Det här är ett allvarligt och akut samhällsproblem som vi inte pratar om. Tidningarna skriver inte heller om det. Vi är många som försökt nå ut i media för att skapa opinion. Jag hör alltför ofta att ”det är komplicerat eftersom det finns två versioner av samma historia”. Därmed glömmer de att det finns en tredje, fjärde och ibland en femte version – barnens.

Jag har redan beskrivit den vårdnadstvist jag gick igenom i boken ”När blodsbanden brister” som gavs ut för 11 år sedan. Jag gav ut den under pseudonymen Hanna Svensson. Det var illa då. Nu är det ännu värre.

Tidigare har jag belyst några enskilda ärenden och nu är det dags att följa ännu ett. Den här gången handlar det om en liten flicka som snart ska börja skolan. Hon bor någonstans i Sverige. Kanske är hon din granne? Jag har valt att kalla henne Amelia.
Imorgon börjar sommarföljetongen om henne.

Share

SNART ÄR DET PREMIÄR

Härligt att få en helt ny plattform för mina texter.

SNART är det premiär… :)

Share