Varför berättar inte Amelia?

Print Friendly, PDF & Email

 

Foto: Mariah Talbot
Foto: Mariah Talbot

Mycket kortfattad bakgrund:
Amelias mamma misshandlades av Amelias pappa. De separerade. Efter umgängen med pappan visar Amelia tecken på att vara utsatt för övergrepp och misshandel av pappan. Mamman chockas och tar med sig sin dotter till sitt andra hemland. Pappan anmäler henne för ”egenmäktighet med barn” och mamman döms i svensk domstol. Pappan får vårdnaden trots att misstankarna kvarstår och trots att socialtjänsten på mammans nya ort anser att Amelia behöver skyddas från fadern. Socialtjänsten på pappans ort har däremot inte agerat på någon de anmälningar som inkommit. I somras rymde Amelia hemifrån sin mamma och sina syskon när det blev dags för att åka tillbaka till pappan. Socialjour och polis hittade henne och förde henne skrikandes och gråtandes tillbaka till pappan.
Läs gärna tidigare inlägg här.

En månad efter att socialjouren överlämnat Amelia till pappan beslutar sig socialtjänsten på pappans ort för att utreda Amelias situation. Tre socialsekreterare avsätter två dagar för att resa till Amelias mamma.  Det är en lång resa. Övernattning är nödvändig. Socialtjänsten låter pappan besluta att Amelia inte får sova över hos sin mamma och sina syskon. Hon får istället sova tillsammans med en annan person som pappan känner.

Under två dagar får Amelia träffa sin mamma och sina syskon i Barnahusets lokaler. Amelia skulle ges ytterligare tillfällen att prata. Detta var också första gången som socialtjänsten lyssnade på Amelias syskon.  Amelia satt med i rummet när de återgav vad hon hade berättat och vad de hade sett henne göra.  Hon var inte sig själv, hon satt mest tyst. Endast en gång protesterade hon mot det som berättades och utbrast ”det har jag inte sagt”. Ibland sade hon ”jamen då skojade jag ju bara” eller ”fast han gör mig inte SÅÅ illa”.

Hennes syskon gavs också möjlighet att berätta hur de hade upplevt tiden tillsammans med Amelias pappa. Trots att det gått flera år sedan de separerade är det vissa minnen som etsat sig fast.

Bortsett från samtalen på Barnahuset fick hon också komma hem till mamma en stund. Under dessa två timmar satt socialsekreterarna i vardagsrummet. Fadern hade instruerat dem om att Amelias tid med sina syskon och sin mamma skulle övervakas – hela tiden.  Sedan var det dags att åka hem till pappa igen.

Amelia har berättat och visat upp hur hon har det hos pappan – för flera olika personer.
Hon har inte bara berättat.
När ingen myndighet tagit henne på allvar har hon agerat på det enda sätt hon kunde komma på – hon rymde när det blev dags att åka tillbaka.
Mamman står med bakbundna händer. Om hon skyddar sitt barn på eget bevåg igen, riskerar hon fängelsestraff.
Amelia har straffats hårt varje gång hon har berättat eller agerat.
Hon har ryckts bort från sin mamma och sina syskon.
Och, för varje gång hon har berättat så har hennes träffar med mamman blivit allt glesare på grund av att pappan dragit in umgänget.
Hur kan någon tro att Amelia ska våga berätta igen?

OBS! Amelia är ”bara” ett exempel på hur verkligheten ser ut för alltför många barn i Sverige idag. Tycker du som jag, att det är dags för #BRYrevolution? Stöd då gärna vår verksamhet ekonomiskt. Alla bidrag är välkomna – stora som små.
Bankgiro: 124-1454 eller
Swisha till 123 589 76 81

Tillsammans kan vi skapa ett tryggt samhälle för våra barn!

Share

Vad önskar du?

Print Friendly, PDF & Email

 

Foto: Mariah Talbot
Foto: Mariah Talbot

God måndag!
Ny vecka och ny månad!
Håll ut! Snart vänder det och blir ljusare och ljusare 😉

Apropå ljusning, för att få dig och dina vänner att engagera er i utsatta barns situation här i Sverige, vilken typ av inlägg vill du läsa här?

Vill du
1. läsa fler berättelser om enskilda barn?
2. få mer statistik och fakta?
3. inspireras mer om vad Du kan göra för att hjälpa till att förändra?
4. läsa mer om arbetet i BRY-grupperna?
5. få fler hjärtvärmande historier om vad som sker när vi BRYr oss?
6. läsa lite av varje av förslagen här ovan?
Eller, har du andra önskemål?

Skriv  och berätta, antingen i kommentar här nedan eller maila till info@barnsrattsskydd.se

Share

Det behövs inte mycket för att få en liten kille att växa

Print Friendly, PDF & Email

 

SONY DSC
Foto: Mariah Talbot

Bredvid mig i kön på ICA stod en liten kille som jonglerade med en gurka. Han gjorde allt han kunde för att få föräldrarnas uppmärksamhet. Men de var alltför upptagna av sina mobiltelefoner.

Så kliver en kvinna fram.
Hon vänder sig till pojken och säger
Jag såg hur duktig du var att jonglera!
Ska du bli cirkusartist när du blir stor?

Det var underbart att se hans reaktion. Hela hans kroppshållning ändrades. Han växte en decimeter på bara några sekunder. Hans ansikte sken upp och han såg riktigt stolt ut. Han tittade länge och förundrat efter kvinnan när hon sedan gick vidare. Det var helt uppenbart att det hon gjort hade varit riktigt betydelsefullt för den här lilla killen.

Genom att BRY oss kan vi faktiskt förändra liv!

Share

Amelia förhörs av polis

Print Friendly, PDF & Email

Foto: Mariah Talbot

Foto: Mariah Talbot

Baserat på det som Amelia berättat och visat upp under sommaren gjorde hennes mamma en ny polisanmälan mot pappan. Det kom att bli hennes andra polisanmälan mot honom. Amelia kallades snabbt till förhör. Varken polis eller socialtjänst ifrågasatte att det var pappan som både lämnade och hämtade henne på polisstationen. Han är också den som informeras om vad som framkommer under förhöret. Pappan, det vill säga den misstänkte får full insyn i utredningen. Han har enskild vårdnad.

Polisutredningen lades ned i brist på bevis.
Amelia hade inte berättat något…

Jag vill att du ska veta att här i Sverige leder så gott som 0% (noll procent!) av alla anmälningar om sexualbrott mot barn under sex år ens vidare till åtal. Bevisbördan är alltför hög. Jag känner till förskolebarn som berättat både om misshandel och sexuella övergrepp i polisförhör. De har berättat på sitt sätt. Men, de har oftast inte kunnat ge detaljer såsom hur ofta, eller hur många gånger det skett. Man lägger helt enkelt alltför stor börda på barnet.
Amelia är 7 år.

Du kan läsa mer om Amelia här.

Share

Fortsatt kris i Karlskrona

Print Friendly, PDF & Email

 

Soc Karlskrona anmäler sigIngen har väl glömt mordet på den 8-åriga flickan Yara?
IVO kritiserade socialnämndens hantering av fallet. Missarna ledde till att Yara inte fick den vård och det skydd hon behövde.

1,5 år har gått och socialtjänsten i Karlskrona har fortfarande allvarliga problem. Nu anmäler de sig själva enligt Svt.

Krisen inom socialtjänsten drabbar våra barn.
Det är en skam att regeringen inte tar sitt ansvar.
Eller, vad tycker du?

 

Share

Fyra veckors tystnad

Print Friendly, PDF & Email

 

Foto: Mariah Talbot
Foto: Mariah Talbot

Efter att Amelia hade hämtats av polis och socialtjänst och överlämnats till sin pappa gick det hela fyra veckor innan hon fick ha kontakt med  sin mamma och sina syskon igen. Pappan förklarade senare i förhandling i tingsrätten att Amelia behövde ”avprogrammeras” från modern.

Det var en mycket traumatisk upplevelse för hela familjen att se lilla Amelia föras bort mot sin vilja. Än värre var det att ingen av dem tilläts ha kontakt med henne. De försökte ringa för att höra att hon var okej, men fick aldrig något svar.

Syskonen mådde mycket dåligt. Särskilt den storasyster som hade rymt tillsammans med henne. Både hon och den äldre brodern fick problem att sova på nätterna. De kände ju Amelias pappa väl. De hade bott tillsammans och bevittnat hur han hade misshandlat deras mamma. Amelia hade dessutom berättat för dem vad han gjorde med henne.

Jag har själv sett hur även omgivningen påverkas när myndigheterna brister att skydda utsatta barn. De lider ofta i det tysta. Syskon, skolkamrater med flera barn drabbas när de får höra eller se sin kompis fara illa. Polishämtningar av barn borde förbjudas helt och hållet. I de fall det finns goda anledningar att hämta barn så borde det kunna ske på annat sätt.

Jag känner också till mor och farföräldrar som har brutits ned och ibland fått exempelvis hjärtinfarkt för att de inte orkar med vetskapen om att deras barnbarn inte får stöd från samhället. Det räcker att ha känna till att barnet utsatts för misshandel eller övergrepp. Det är smärtsamt nog. Men att på toppen av det veta att barnet tvingas stanna kvar i helvetet kan vara det som gör att det blir för outhärdligt att bära.  Det blir övermäktigt helt enkelt.
För att inte tala om hur det här påverkar de mammor och pappor som kämpar för att skydda sina barn.
Det återkommer jag till i inlägg längre fram.

Avprogrammering är förresten ett ord som jag ser användas allt mer ofta av socialtjänst och i domstolar. Det används med innebörden att barnet skall avprogrammeras från den förälder som anmält misstanke om att den andra föräldern utsätter barnet för misshandel eller övergrepp. Man klipper kontakten helt med den förälder som anmäler, kortare eller längre tid. Ofta är det upp till den misstänkta förövaren att avgöra när det är dags för barnet att träffa den andra föräldern.
Barn som berättar, och som inte får stöd av myndigheterna drabbas med andra ord på de mest fruktansvärda sätt.

Share

Fortsättningen om Amelia

Print Friendly, PDF & Email

26 juli rymde Amelia, 7 år, tillsammans med sin syster. Hon var rädd för att åka tillbaka till sin pappa och gömde sig därför tillsammans med sin storasyster när det var dags för hämtning. De lämnade den här lappen efter sig:

IMG_1320Några timmar senare hittades de av polis som körde henne till socialjouren. På ett bryskt sätt överlämnade myndigheterna henne till pappan, utan att hon fick möjlighet att säga hejdå till varken sin mamma eller sina syskon. Hon grät och skrek om vartannat.

Tre månader har gått. Under den här tiden har socialtjänsten på pappans ort agerat på sätt som gjort att vi började känna hopp. Vi började tro att de äntligen lyssnade på flickan. Men tiden bara går utan att det händer något radikalt. Tingsrätten avvaktar den ena socialtjänsten som inväntar familjerätten som inväntar socialtjänst nummer två som inväntar polisutredningen. Hängde du med? Det gör inte jag heller. Ingen vågar fatta beslut. Ingen tar ansvar och Amelia trillar mellan stolarna. Du kan läsa mer här.

Det finns flera anmärkningsvärda detaljer i hur det här fallet har handlagts. Därför fortsätter jag nu med följetongen om Amelia. Jag berättar för att du ska få inblick i hur myndigheternas brister påverkar enskilda barn. Amelia, som egentligen heter något annat, är bara ett exempel… Jag skriver för att du ska få upp ögonen för att det är dags att gå samman och skapa förändring.
Situationen är så illa att det är dags för #BRYrevolution!

Share

Enkelt att ”gilla”, men sen då?

Print Friendly, PDF & Email


Bu foto?raf 1994'de Sudan'daki k?tl?k s?ras?nda çekildi ve foto?rafç? Kevin Carter'a Pulitzer ödülünü kazand?rd?. Çocuk emekleyerek l km. ötedeki Birle?mi? Milletler yemek kamp?na gitmeye çal???yor. Arkas?ndaki akbaba, çocu?un ölmesini bekliyor. Foto?raf? çeken Kevin Carter, foto?raf? çeker çekmez oradan ayr?l?yor ve kimse çocu?a ne oldu?unu bilmiyor. Foto?rafç? Kevin Carter 3 ay sonra depresyona giriyor ve intihar ediyor. Ve dünya hala dönüyor ?

Foto: Kevin Carter

Den här bilden av ett svältande barn som förföljs av en gam togs av Kevin Carter i Sudan 1994. Bilden blev prisad och han hyllades som fotograf. När någon frågade hur det hade gått för flickan så kunde han inte svara. Han visste inte. Han hade tagit bilden och skyndat vidare. Samtidigt som han hyllades blev han starkt kritiserad för att han inte hjälpt henne. Strax efter att han mottagit priset begick han självmord. Han kunde inte leva med sin skam.

Så varför lägger jag upp den här?
Jo, jag tycker man kan dra paralleller med den historien och det som idag sker hemma på din egen gata.
Och då menar jag inte flyktingkrisen. Jag pratar om utsatta barn i vårt samhälle, födda både i Sverige o utomlands.

När jag berättar historier om enskilda barn som far oerhört illa här i Sverige så är ni mellan 150 000 – 200 000 som läser mina inlägg per vecka. Ni förfasas och ropar ”förjävligt”, ”fruktansvärt” eller ”vidrigt”. Ett ”gilla” och några slag på tangentbordet och så har ni fått ur er lite frustration.

Men, sen då?
Barnen då?

Om man känner till felaktigheter men inte gör något, vem är man då?
En liten skit?
En feg rackare?
Medskyldig?

Det du bevittnar genom mina historier är hur barn saknar rättsskydd i Sverige idag.
Du blir informerad om att myndigheterna inte lyssnar på barn som tar mod till sig och berättar om misshandel och sexuella övergrepp. Man friar hellre den vuxne än att man skyddar barnet.
Du har också fått veta att barn som vägrar åka till misshandlande förälder hämtas av polis och skjutsas till förövaren.
Listan över hur myndigheternas brister drabbar barnen kan göras lång.
Du behöver inte tro på det jag skriver men öppna vilken tidning som helst och läs någon av alla artiklar om den sedan länge pågående krisen inom socialtjänsten så kan du själv räkna ut att det drabbar barnen.

Just nu känner jag en stark frustration över att förändringsarbetet går så långsamt. Vår kampanj ”Reformera socialtjänsten!” har bara fått stöd av 228 personer. Jag vet inte vad jag ska göra för att få dig att inse att vi alla måste hjälpas åt för att skapa ett tryggt samhälle för det viktigaste vi har – våra barn. Jag är inte i branschen för att skaffa mig många ”likes”. Jag gör det här för att skapa förändring! Vi är flera som arbetar helt ideellt inom BRY. FÖR ATT VI SKA ORKA JOBBA VIDARE SÅ BEHÖVER VI DIN HJÄLP!

Välj det alternativ som passar dig bäst. Bara du gör något mer än bara ”gilla”:
http://www.barnsrattsskydd.se/hur-kan-jag-hjalpa/

Tack för att du väljer att BRY dig!

 

Share

Jonas Paulman

Print Friendly, PDF & Email

Jonas

 

Idag träffade jag Jonas Paulman – en riktig eldsjäl. Han har grundat Barnens Träd och reser land och rike runt för att plantera träd för barns rättigheter. Hittills har han planterat 122 träd.

Jonas har berättat om sin trassliga barndom och han var en av de ”vanvårdade” som ansökte om upprättelse för några år sedan. Han fick avslag. Det är många med Jonas som upplevde avslaget som ytterligare ett svek från samhället. Utredarna menade att de inte hade bevis nog.

Jag såg upprättelseceremonin på TV. Jag minns de kraftfulla ord som ansvariga ministrar använde.
”De allvarliga övergrepp och försummelser som barn och unga i samhällsvård varit utsatta för är upprörande och ett mörkt stycke svensk historia.” sade dåvarande barn- och äldreministern Maria Larsson.

Det är fortfarande lika illa – om inte ännu värre.
Det är verkligen dags för #BRYrevolution!

 

 

 

 

Share

Ännu ett litet barn som far illa när skyddet sviker

Print Friendly, PDF & Email

allersI Margaretha Malmgrens artikel kan du läsa om ännu ett litet barn som far fruktansvärt illa i en så kallad ”vårdnadstvist”. Dessa barn saknar helt och hållet rättsskydd. Det är många fler barn som drabbas än vad man kan tro.

Med risk för att bli tjatig – barn efter barn drabbas så länge som du och jag tillåter detta. Det är upp till dig och mig att gå samman och kräva förändring! Som ett första steg i vårt förändringsarbete kräver vi att socialtjänsten reformeras. Du har väl inte missat vår kampanj ”Reformera socialtjänsten!”? 

Tack till Margaretha Malmgren och Allas för att ni hjälper till att belysa dessa fall.  Jag vet att Margareta gärna skriver fler artiklar om liknande fall. Du når henne här margaretha.malmgren@allas.aller.se
och du kan vara helt anonym.

 

 

Share

www.barnsrättskydd.se