Bredvid mig i kön på ICA stod en liten kille som jonglerade med en gurka. Han gjorde allt han kunde för att få föräldrarnas uppmärksamhet. Men de var alltför upptagna av sina mobiltelefoner.
Så kliver en kvinna fram. Hon vänder sig till pojken och säger Jag såg hur duktig du var att jonglera! Ska du bli cirkusartist när du blir stor?
Det var underbart att se hans reaktion. Hela hans kroppshållning ändrades. Han växte en decimeter på bara några sekunder. Hans ansikte sken upp och han såg riktigt stolt ut. Han tittade länge och förundrat efter kvinnan när hon sedan gick vidare. Det var helt uppenbart att det hon gjort hade varit riktigt betydelsefullt för den här lilla killen.
Baserat på det som Amelia berättat och visat upp under sommaren gjorde hennes mamma en ny polisanmälan mot pappan. Det kom att bli hennes andra polisanmälan mot honom. Amelia kallades snabbt till förhör. Varken polis eller socialtjänst ifrågasatte att det var pappan som både lämnade och hämtade henne på polisstationen. Han är också den som informeras om vad som framkommer under förhöret. Pappan, det vill säga den misstänkte får full insyn i utredningen. Han har enskild vårdnad.
Polisutredningen lades ned i brist på bevis.
Amelia hade inte berättat något…
Jag vill att du ska veta att här i Sverige leder så gott som 0% (noll procent!) av alla anmälningar om sexualbrott mot barn under sex år ens vidare till åtal. Bevisbördan är alltför hög. Jag känner till förskolebarn som berättat både om misshandel och sexuella övergrepp i polisförhör. De har berättat på sitt sätt. Men, de har oftast inte kunnat ge detaljer såsom hur ofta, eller hur många gånger det skett. Man lägger helt enkelt alltför stor börda på barnet.
Amelia är 7 år.
Ingen har väl glömt mordet på den 8-åriga flickan Yara?
IVO kritiserade socialnämndens hantering av fallet. Missarna ledde till att Yara inte fick den vård och det skydd hon behövde.
1,5 år har gått och socialtjänsten i Karlskrona har fortfarande allvarliga problem. Nu anmäler de sig själva enligt Svt.
Krisen inom socialtjänsten drabbar våra barn.
Det är en skam att regeringen inte tar sitt ansvar.
Eller, vad tycker du?
Efter att Amelia hade hämtats av polis och socialtjänst och överlämnats till sin pappa gick det hela fyra veckor innan hon fick ha kontakt med sin mamma och sina syskon igen. Pappan förklarade senare i förhandling i tingsrätten att Amelia behövde ”avprogrammeras” från modern.
Det var en mycket traumatisk upplevelse för hela familjen att se lilla Amelia föras bort mot sin vilja. Än värre var det att ingen av dem tilläts ha kontakt med henne. De försökte ringa för att höra att hon var okej, men fick aldrig något svar.
Syskonen mådde mycket dåligt. Särskilt den storasyster som hade rymt tillsammans med henne. Både hon och den äldre brodern fick problem att sova på nätterna. De kände ju Amelias pappa väl. De hade bott tillsammans och bevittnat hur han hade misshandlat deras mamma. Amelia hade dessutom berättat för dem vad han gjorde med henne.
Jag har själv sett hur även omgivningen påverkas när myndigheterna brister att skydda utsatta barn. De lider ofta i det tysta. Syskon, skolkamrater med flera barn drabbas när de får höra eller se sin kompis fara illa. Polishämtningar av barn borde förbjudas helt och hållet. I de fall det finns goda anledningar att hämta barn så borde det kunna ske på annat sätt.
Jag känner också till mor och farföräldrar som har brutits ned och ibland fått exempelvis hjärtinfarkt för att de inte orkar med vetskapen om att deras barnbarn inte får stöd från samhället. Det räcker att ha känna till att barnet utsatts för misshandel eller övergrepp. Det är smärtsamt nog. Men att på toppen av det veta att barnet tvingas stanna kvar i helvetet kan vara det som gör att det blir för outhärdligt att bära. Det blir övermäktigt helt enkelt.
För att inte tala om hur det här påverkar de mammor och pappor som kämpar för att skydda sina barn.
Det återkommer jag till i inlägg längre fram.
Avprogrammering är förresten ett ord som jag ser användas allt mer ofta av socialtjänst och i domstolar. Det används med innebörden att barnet skall avprogrammeras från den förälder som anmält misstanke om att den andra föräldern utsätter barnet för misshandel eller övergrepp. Man klipper kontakten helt med den förälder som anmäler, kortare eller längre tid. Ofta är det upp till den misstänkta förövaren att avgöra när det är dags för barnet att träffa den andra föräldern.
Barn som berättar, och som inte får stöd av myndigheterna drabbas med andra ord på de mest fruktansvärda sätt.
26 juli rymde Amelia, 7 år, tillsammans med sin syster. Hon var rädd för att åka tillbaka till sin pappa och gömde sig därför tillsammans med sin storasyster när det var dags för hämtning. De lämnade den här lappen efter sig:
Några timmar senare hittades de av polis som körde henne till socialjouren. På ett bryskt sätt överlämnade myndigheterna henne till pappan, utan att hon fick möjlighet att säga hejdå till varken sin mamma eller sina syskon. Hon grät och skrek om vartannat.
Tre månader har gått. Under den här tiden har socialtjänsten på pappans ort agerat på sätt som gjort att vi började känna hopp. Vi började tro att de äntligen lyssnade på flickan. Men tiden bara går utan att det händer något radikalt. Tingsrätten avvaktar den ena socialtjänsten som inväntar familjerätten som inväntar socialtjänst nummer två som inväntar polisutredningen. Hängde du med? Det gör inte jag heller. Ingen vågar fatta beslut. Ingen tar ansvar och Amelia trillar mellan stolarna. Du kan läsa mer här.
Det finns flera anmärkningsvärda detaljer i hur det här fallet har handlagts. Därför fortsätter jag nu med följetongen om Amelia. Jag berättar för att du ska få inblick i hur myndigheternas brister påverkar enskilda barn. Amelia, som egentligen heter något annat, är bara ett exempel… Jag skriver för att du ska få upp ögonen för att det är dags att gå samman och skapa förändring.
Situationen är så illa att det är dags för #BRYrevolution!
Den här bilden av ett svältande barn som förföljs av en gam togs av Kevin Carter i Sudan 1994. Bilden blev prisad och han hyllades som fotograf. När någon frågade hur det hade gått för flickan så kunde han inte svara. Han visste inte. Han hade tagit bilden och skyndat vidare. Samtidigt som han hyllades blev han starkt kritiserad för att han inte hjälpt henne. Strax efter att han mottagit priset begick han självmord. Han kunde inte leva med sin skam.
Så varför lägger jag upp den här?
Jo, jag tycker man kan dra paralleller med den historien och det som idag sker hemma på din egen gata.
Och då menar jag inte flyktingkrisen. Jag pratar om utsatta barn i vårt samhälle, födda både i Sverige o utomlands.
När jag berättar historier om enskilda barn som far oerhört illa här i Sverige så är ni mellan 150 000 – 200 000 som läser mina inlägg per vecka. Ni förfasas och ropar ”förjävligt”, ”fruktansvärt” eller ”vidrigt”. Ett ”gilla” och några slag på tangentbordet och så har ni fått ur er lite frustration.
Men, sen då?
Barnen då?
Om man känner till felaktigheter men inte gör något, vem är man då?
En liten skit?
En feg rackare?
Medskyldig?
Det du bevittnar genom mina historier är hur barn saknar rättsskydd i Sverige idag.
Du blir informerad om att myndigheterna inte lyssnar på barn som tar mod till sig och berättar om misshandel och sexuella övergrepp. Man friar hellre den vuxne än att man skyddar barnet.
Du har också fått veta att barn som vägrar åka till misshandlande förälder hämtas av polis och skjutsas till förövaren.
Listan över hur myndigheternas brister drabbar barnen kan göras lång.
Du behöver inte tro på det jag skriver men öppna vilken tidning som helst och läs någon av alla artiklar om den sedan länge pågående krisen inom socialtjänsten så kan du själv räkna ut att det drabbar barnen.
Just nu känner jag en stark frustration över att förändringsarbetet går så långsamt. Vår kampanj ”Reformera socialtjänsten!” har bara fått stöd av 228 personer. Jag vet inte vad jag ska göra för att få dig att inse att vi alla måste hjälpas åt för att skapa ett tryggt samhälle för det viktigaste vi har – våra barn. Jag är inte i branschen för att skaffa mig många ”likes”. Jag gör det här för att skapa förändring! Vi är flera som arbetar helt ideellt inom BRY. FÖR ATT VI SKA ORKA JOBBA VIDARE SÅ BEHÖVER VI DIN HJÄLP!
Idag träffade jag Jonas Paulman – en riktig eldsjäl. Han har grundat Barnens Träd och reser land och rike runt för att plantera träd för barns rättigheter. Hittills har han planterat 122 träd.
Jonas har berättat om sin trassliga barndom och han var en av de ”vanvårdade” som ansökte om upprättelse för några år sedan. Han fick avslag. Det är många med Jonas som upplevde avslaget som ytterligare ett svek från samhället. Utredarna menade att de inte hade bevis nog.
Jag såg upprättelseceremonin på TV. Jag minns de kraftfulla ord som ansvariga ministrar använde.
”De allvarliga övergrepp och försummelser som barn och unga i samhällsvård varit utsatta för är upprörande och ett mörkt stycke svensk historia.” sade dåvarande barn- och äldreministern Maria Larsson.
Det är fortfarande lika illa – om inte ännu värre.
Det är verkligen dags för #BRYrevolution!
I Margaretha Malmgrens artikel kan du läsa om ännu ett litet barn som far fruktansvärt illa i en så kallad ”vårdnadstvist”. Dessa barn saknar helt och hållet rättsskydd. Det är många fler barn som drabbas än vad man kan tro.
Med risk för att bli tjatig – barn efter barn drabbas så länge som du och jag tillåter detta. Det är upp till dig och mig att gå samman och kräva förändring! Som ett första steg i vårt förändringsarbete kräver vi att socialtjänsten reformeras. Du har väl inte missat vår kampanj ”Reformera socialtjänsten!”?
Tack till Margaretha Malmgren och Allas för att ni hjälper till att belysa dessa fall. Jag vet att Margareta gärna skriver fler artiklar om liknande fall. Du når henne här margaretha.malmgren@allas.aller.se
och du kan vara helt anonym.
Debatten om vår flyktingpolitik rör upp känslor av sällan skådat slag i vårt land. Ve den som i samma mening nämner svenska uteliggare med de flyktingar som nu står utanför vår dörr. Barnen i Sverige har i alla fall tak över huvudet! Hur vågar vi jämföra lidande?
Det är underbart att se alla de krafter som mobiliseras för att hjälpa flyktingarna. Återigen slår insamlingsgalorna rekord. Men, jag märker också hur vissa missbrukar flyktingkrisen och använder den som en perfekt ursäkt för att fortsätta blunda inför våra egna samhällsproblem.
Jag pratade till exempel med en kvinna häromdagen som hade tänkt engagera sig lite mer i vår verksamhet men som nu backade på grund av att det var så mycket annat som hon ville involvera sig i.
”Samlingsplatsen för flyktingarna är precis utanför mitt fönster. De är ju också barn, som till och med har flytt sitt eget land. Jag känner att det är där jag ska lägga min tid ett tag framöver.”
I mitt stilla sinne tänkte jag att hon alltid har haft utsatta barn utanför sitt fönster. Men de har inte utmärkt sig på samma sätt. Trots att vi var först i världen med att förbjuda barn-aga så har barn alltid farit riktigt illa mitt ibland oss. Vi är kanske världsbäst på att blunda för att våra egna barn utsätts för grova brott såsom mobbning, misshandel och sexuella övergrepp, och att de inte får den hjälp de behöver.
Några gånger då och då har vi brutalt väckts ur vår bekväma slummer. Jag tänker till exempel på mordet på tio-åriga Bobby 2006, på upprättelseceremonin för de vanvårdade 2011, och nu senast lilla Yara som även hon misshandlades till döds. Strax efter att debatten blossat upp faller gemene man tillbaka in i samma bekväma slummer utan att det har skett någon radikal förändring.
Vi reagerar inte ens över statistiken som säger att ett barn per vecka tar livet av sig här i Sverige. Vi höjer knappt på ögonen när socialtjänsten själva larmar om att det är kris. De klarar inte längre av att hjälpa utsatta barn!
Förra veckan startade BRY – Barns Rättsskydd en kampanj med krav på att reformera socialtjänsten. Vi tog hjälp av Skiftet som når ut till närmare 200 000 personer. Kampanjen lades även ut på deras Facebook-sida med 60 000 personer som gillar sidan. På fem dagar har 200 personer undertecknat kampanjen! Bara tvåhundra personer. Det är skandal!
Som människor ställs vi inför olika tragedier och trauman under livet. En del drabbas av cancer, andra förlorar en närstående alltför tidigt. Bilolyckor skördar liv och lämnar en del helt handikappade. Jag vill tro att vi är en nation med förmåga att hantera de olika kriserna vi ställs inför. Men att fortsätta stoppa huvudet i sanden och blunda inför vissa allvarliga samhällsproblem är inte längre hållbart! Jag anser att vi måste sopa rent framför vår egen dörr och föregå med gott exempel. Vad är vi annars för folk? Det ena behöver inte utesluta det andra.
Min förhoppning är det engagemang vi nu ser i vårt samhälle för flyktingar kan smitta av sig på andra områden. Vi är skapta för att hjälpa varandra och vi mår bra när vi BRYr oss. Det är dags att vi agerar för att bygga ett tryggt samhälle för ALLA!
Motorcykelsäsongen må vara över men det finns mycket annat vi kan göra, till exempel duka fram en extra tallrik till grannens barn för du vet inte hur de har det bakom de fina gardinerna.
