– ”Men mamma, varför gör du så här med mig? Varför får jag inte stanna hos dig och mina syskon?” Pojken skrek och grät om vartannat. Jag hörde bildörrar smällas igen. Förtvivlad gråt, tumult, höga röster som jag inte kunde urskilja. Anders mamma hade tagit emot mitt samtal när jag ringde och lät den vara uppkopplad samtidigt som hon kämpade för att rädda sin son. Genom telefonen blev jag vittne till en grym polishämtning av ett litet barn.

Ett ögonvittne på plats berättade senare att hon aldrig kommer att glömma det hon såg. Hon har fortfarande mardrömmar om den förtvivlade och rädda lilla killen som gömde sig under sängen, de arroganta socialsekreterarna och de stressade poliserna. De hade fräst till mamman och sagt:
– ”Det är bäst för din egen skull att du ser till att pojken följer med oss. Annars vet du aldrig när ni får ses igen.”

När polisbilen kört iväg, med Anders i baksätet mitt emellan två socialsekreterare plockade mamman upp telefonen. Hon var helt förtvivlad.
”Vad har jag gjort mot mitt eget barn?” upprepade hon om och om igen.
Ingen av oss kunde hålla gråten tillbaka. Medan mina egna tårar rann ner för mina kinder försökte jag lyssna på hennes osammanhängande berättelse. Det hade kommit sex tjänstemän till henne denna kväll. Fyra socialsekreterare och två poliser. De hade kommit för att hämta hennes yngsta barn och köra honom till pappan som fått vårdnaden om honom. Domstolen hade beslutat om polishämtning eftersom Anders vägrade att åka dit. Både han och hans äldre systrar hade berättat om den misshandel och de övergrepp som pappan utsatte dem för. De äldre barnen skulle få bo kvar hos mamman men inte lilla Anders.

En månad tidigare hade jag pratat med en annan mycket förtvivlad mamma vars sju-åriga dotter Amelia också hade hämtats av socialjour och polis. Även här var det liknande bakgrund. Flickan hade berättat vad som hände hos pappan. Socialtjänsten på mammans ort tog flickans ord på allvar och menade att hon behövde skyddas från pappan. Han misstänktes förgripa sig på sin dotter. Socialtjänsten på pappans ort menade att han var en bra pappa och hävdade att mamman gjorde falska anklagelser. Tingsrätten gav pappan vårdnaden. Under ett umgänge hos mamman rymde flickan när det var dags att återvända till pappan. Polisen var snabbt på plats. Återigen förde de ett vilt protesterande barn tillbaka till en misstänkt förövare.

De två barn du nyss läst om är bara exempel på många, många barn som far riktigt illa när myndigheterna brister. Varje vecka får vi i BRY – Barns Rättsskydd flera mail och telefonsamtal från förtvivlade föräldrar. Värst är det när det handlar om våld inom familjen. Allt oftare ser vi hur de som anmäler förlorar vårdnaden till den som misstänks misshandla och förgripa sig. Ibland får till och med en misstänkt förälder vårdnaden trots att det pågår förundersökning om det misstänkta brottet. Barnens egna berättelser är det ingen som bryr sig om.

Vi svenskar vill oftast inte se att barn utsätts för misshandel och sexuella övergrepp hemma på den egna gatan. Vi blundar och skyller på ”familjeangelägenhet”. Detta i kombination med att personal på ansvariga myndigheter saknar den specialistutbildning som krävs för att upptäcka utsatta barn får katastrofala följder för barnen. De utsätts för trauma på trauma och får ingen hjälp. Det finns dessutom ingenstans att vända sig för att överklaga! Barnombudsmannen går inte in i enskilda ärenden. Tillsynsmyndigheterna har visat sig vara tandlösa och deras kritik mot enskilda myndigheter innebär oftast ingen skillnad för barnet i fråga.

Socialtjänsten den myndighet som är värst. De larmar till och med själva om att det saknas personal och att de går på knäna. Många slutar för att de inte längre orkar. Komplexa ärenden där barn far mycket illa landar ofta hos nyutexaminerade socionomer som helt saknar nödvändig specialistkompetens. Det är kris!

Ansvariga ministrar skjuter detta allvarliga samhällsproblem framför sig genom att tillsätta ytterligare utredningar. Vad finns det mer att utreda? Att dessutom göra Barnkonventionen till lag är att göra det allt för lätt för sig. Vi har redan de lagar som behövs, problemet är ju att ingen lyssnar på barnen. Ingen vill tro att brott kan ha begåtts!

BRY – Barns Rättsskydd kräver att socialtjänsten reformeras. Det finns redan gott om forskning som pekar på vad bristerna består av och även visar på lösningar. Vi behöver inte uppfinna något nytt hjul. Ett av våra grundläggande och självklara krav är att de som handlägger ärenden med utsatta barn skall ha adekvat utbildning!

Situationen är akut! Det är så illa att det behövs en revolution – #BRYrevolution.
Vi kan inte längre bara se på medan barn efter barn offras!
Det är oerhört viktigt att var och en av oss inser att detta pågår så länge vi tillåter det.
Tillsammans kan vi förändra detta.
BRY kommer att agera i olika steg för att kräva förändring.
Jag vädjar nu till dig att du också deltar i detta viktiga förändringsarbete.

Mot ljusare tider!

Agneta Bravélius
Grundare av BRY – Barns Rättsskydd
Författare av boken ”När blodsbanden brister” utgiven under pseudonymen Hanna Svensson