”Anders” flyttades mot sin vilja hösten 2015 till sin pappa som misstänkts ha misshandlat och utsatt honom för sexuella övergrepp. Han blev hämtad av sex myndighetspersoner och kördes till pappa i polisbil. Hans två äldre syskon fick bo kvar hos mamma. Du kan läsa mina tidigare inlägg om honom här.
Först efter tio veckor fick ”Anders” träffa sin mamma tillsammans med två kontaktpersoner. Det dröjde hela fyra månader innan han fick träffa sina äldre syskon. Träffarna skedde till en början i en lokal på ett äldreboende. Han fick inte komma hem till mamma och syskon på sju månader. Det var för övrigt det enda hem han hade haft då han aldrig tidigare bott hos pappa.
Under hela förra sommarlovet fick han träffa mamma och syskon sex dagar tillsammans med kontaktperson. Umgänget har sedan långsamt trappats upp. Först efter 18 månader fick han sova i sitt gamla pojkrum igen, en natt per månad. Mellan träffarna får han varken ringa mamma, syskon, mormor eller morfar.
Socialtjänsten ansåg att ”Anders” skulle avprogrammeras från mamman som hade gjort det hon enligt lag (föräldrabalken) är skyldig att göra. Hon kämpade för sina barn när de berättade att pappan utsatt dem för misshandel och sexuella övergrepp. Hon var inte den enda som anmälde. Det gjordes anmälningar från BRIS och Barnombudsmannen med flera. Socialtjänsten ignorerade samtliga anmälningar.
Trots att tre syskon berättat om pappans misshandel och övergrepp så är det idag barnen och deras mamma som straffas och övervakas. Eftersom pappan fick vårdnaden så får mamman inte veta hur det går för honom i skolan. Hon får inte heller någon annan insyn i ”Anders” liv. De vet inte heller hur det blir med umgänget till hösten.
Mamman beskriver:
”Jag skriver/ringer varje dag till någon för att hjälpa min son!
Jag berättar om hur det fungerar i Sverige idag! Att lagarna måste ändras!
Att kunskapen hos vissa yrkeskategorier måste höjas!
Varför är det så svårt att lyssna/hjälpa/tro på ett barn som berättar om misshandel/övergrepp?
Men så enkelt att skydda/hjälpa pedofilerna/förövarna?
Alla måste hjälpas åt att ändra synsättet!
Jag vet inte vad jag ska skriva mer…”
Två år är en hel evighet i ett litet barns liv.
”Anders” är långt ifrån ensam i sin situation här i Sverige. Jag känner till många liknande fall. Gemensamt för alla dessa barn är att de har berättat, eller visat tecken på att vara utsatta för övergrepp eller misshandel. Det finns någon expert (t ex läkare eller barnpsykolog) som vittnat om att barnet varit utsatt. Dessa vittnen har sedan ignorerats av domstolen. Misstänkta brott bortförklaras in absurdum och vårdnaden övergår till den misstänkta förövaren…
Inom BRY laddar vi just nu för att bli en ännu vassare spjutspets. Det är dags för en revolution – #BRYrevolution. Mer info kommer inom kort. Vill du redan nu stödja vårt arbete med en tjuga eller mer så går det bra att Swisha till 123 589 76 81 eller göra insättning på vårt bankgiro: 124-1454.