Idag fyller barnkonventionen 30 år. Den 20 november 1989 trädde den ikraft. Sverige var ett av de allra första länderna som antog den. Grundtanken är vacker och väl genomtänkt.
Jag har följt utvecklingen inom barns rättsskydd under tjugo år. Det har aldrig varit så illa som nu. Vi stoppar huvudet i sanden. Fortfarande har vi en övertro om att välfärdssamhället träder in när det behövs. Så är det inte! Myndigheternas kunskapsbrist drabbar våra barn på de mest fruktansvärda sätt.
Den första januari, 2020, blir barnkonventionen lag. Sett utifrån det jag möter i mitt arbete så kommer detta inte att göra någon som helst skillnad. Det största problemet är att vi inte vill se att barn far illa i Sverige. De barnen som berättar eller visar tecken på att vara utsatta för misshandel och övergrepp tas inte på allvar. Experter som dokumenterar barnens skador negligeras. Trettio år efter att vi lovat följa barnkonventionen så lyssnar ansvariga myndigheter fortfarande oftast på en misstänkt förövare som hävdar sin oskuld. Om inget brott har begåtts, ja då spelar det ingen roll vilka lagar vi har.
Vi borde börja med att ratificera barnkonventionens tredje tilläggsprotokollet som ger enskilda barn rätt att klaga direkt till FN. Många andra länder, såsom exempelvis Albanien, Andorra, Argentina, Belgien, Bolivia, Costa Rica, El Salvador, Gabon, Tyskland, antog det när det kom 2011. Idag finns ingenstans för ett rättslöst barn i Sverige att klaga. Barnombudsmannen går inte in i enskilda ärenden.
Allt fler barn utbildas i tidig ålder om sina rättigheter.
Nu är det upp till oss vuxna att ta dem på allvar.
För vad är vi för nation när vi inte tar barnens berättelser om våld och övergrepp på allvar?