VÅLD OCH ÖVERGREPP INOM FAMILJEN FÖLJER ALLTFÖR OFTA SAMMA MALL
Vi är bra på att slå oss på bröstet i internationella sammanhang. Det som pågår i verkligheten, mitt ibland oss är rent av skamligt för vårt land.
Jag har tappat räkningen på alla de fall som kommit i min väg. Det jag ser är att de flesta följer samma mall. Du finner den i min artikel i Dagens Juridik.
Ett år har gått sedan Anders senast fick träffa sin mamma. Två kontaktpersoner närvarade. Sedan dess har de enbart haft kontakt via Skype och samtalen har övervakats av pappan. Han har inte fått återvända till sitt pojkrum på 1,5 år.
Hur kan det komma sig?
Domstolen valde att separera Anders och hans syskon 2014. Två äldre syskon som vägrade träffa pappa fick bo kvar hos mamma. Anders, då 7 år, fick pappan vårdnaden om. Trots att barnen berättade om pappans misshandel så togs de aldrig på allvar. När han vägrade flytta så hämtades han av polis och socialtjänst. Socialtjänsten har sedan hävdat att Anders skall ”avprogrammeras” från sin mamma. Pappan, den misstänkte förövaren, kontrollerar idag umgänget helt och hållet. Tingsrättens dom om umgänge följs ej. Socialtjänsten har satt in kontaktpersoner, på pappans begäran, vid de träffar som varit.
Jag har följt detta fall under flera år. Här kan du läsa mer:
https://bit.ly/2Er2qDM Anders mamma och syskon har förgäves kämpat själva under alldeles för länge för att få till normala träffar. Läs till exempel om Anders syster som vädjar om hjälp att få träffa sin bror och socialtjänstens svar till henne i somras:
https://bit.ly/2wNqYlV Jag skickade detta till ansvariga politiker innan sommaren – ingen respons.
Hjälp oss protestera så att Anders får komma hem och träffa sin mamma och sina syskon i samband med julhelgen.
Socialtjänsten ska aktivt verka för att ett barn har en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. I fallet Anders har detta inte fungerat. Socialtjänsten gör allt för att begränsa barnets umgänge med modern, trots att hon inte är olämplig och har syskonen boende hos sig. Vi protesterar mot detta agerande och kräver att socialen lever upp till sina skyldigheter och aktivt börjar verka för att Anders får ett regelbundet och omfattande personligt umgänge med sin mamma och att han får komma hem till hennes bostad och träffa sina helsyskon där.
Du kan ändra texten i mailet om du önskar, men var noga med att använda samma ”ämne”. Eftersom alla mail till kommunen diarieförs så kan vi följa upp antalet protester.
Fortsättning följer…
//Agneta Bravélius
Maila till:
Ämne: LÅT ANDERS KOMMA HEM TILL JUL
Jag kräver att Anders får komma hem till sin mamma och syskon på besök minst en dag under julhelgen. Antingen julafton, juldagen eller annandag jul.
Jag är medveten om att Anders egentligen heter något annat. Agneta Bravélius, BRY – Barns Rättsskydd har informerat följande personer om hans rätta identitet:
Maria Ixcot-Nilsson, socialnämndens ordförande
Therese Axelsson, socialchef
Anette Strömblad, kommunchef
Jag ser fram mot ett positivt besked.
Med vänlig hälsning,
”En 13-årig flicka bestämmer sig att berätta någonting för skolans kurator efter 1,5 års besök hos tidigare instanser.
Oroade föräldrar har känt att något är fel, men har aldrig anat vad. Upprepade vredesutbrott på fotbollsträningarna efter små misstag eller ett dåligt pass till en lagkamrat, otroligt ledsen på kvällarna utan att berätta varför. Svaret när man frågade var att hon själv inte visste varför hon var ledsen, det bara kändes så. En förhoppning om att det är hormoner och tonåren närmat sig var något som vi misstänkte.
När hon tillslut fattade mod att berätta för kuratorn vad som hänt under hennes barndom, tog det inte lång stund innan telefonen ringde hemma. Kuratorn berättade att nu visste vi vad felet var och att vi skulle komma ner på ett möte.
Första känslan var av lättnad, äntligen skulle vi få reda på orsaken till det dåliga måendet. Misstankarna var kanske taskiga kompisar, utfryst eller på annat sätt utsatt av jämnåriga. Beskedet vi fick var att en närstående till familjen hade våldtagit och sexuellt utnyttjat henne när hon sovit över hos dem under större delen av hennes barndom. Han hade kommit in på natten när alla låg och sov och våldfört sig på henne. Ibland hade hon vaknat och ibland var hon så rädd att hon låtsades sova.
Det dåliga måendet började i årskursen före efter att man haft samtal med tjejerna i skolan om sexualkunskap, när hon insåg att ingen annan i klassen verkade varit utsatt för något liknande som hon upplevt och att detta är straffbart.
Polisanmälan gjordes direkt när vi fått informationen och utredning startades. Där framkom det att även systern var utsatt för sexuella övergrepp av samma man på samma tillvägagångssätt. Även en tredje flicka helt oberoende av syskonen trädde fram och berättade om liknande historier när hon sovit över hos den familjen.
Efter lång utredning kom då domen.
Tingsrätten friade mannen då de ansåg att bevisningen inte kom upp i de höga krav som brottsmålet kräver.
Åklagare och advokat överklagade direkt till Hovrätten. Till Hovrätten hade man även med sig ett utlåtande från BUP där man bekräftar att flickan behandlas för PTSD från sexuella övergrepp.
Klassföreståndaren som haft samtal med tjejerna tidigare fanns också med och vittnade om att flickan haft flera frågor om det inte var någon jämnårig som gjort någonting, utan någon vuxen. Vad ska man göra då ? Och om man berättar, kommer inte den vuxna bli arg på barnet då?
Tillsammans fanns det 15 stödbevisningar och vittnesmål som talade för flickorna (samtliga flickor hade berättat för minst en vän tidigare om en av sina största hemligheter, något som BUP bekräftat att så gör barn när dom ska berätta om något hemskt. Man känner sig för och berättar lite i taget.)
15 stödbevisningar och vittnesmål var inte tillräckligt mot hans nekande även i Hovrätten, trots att Hovrätten konstaterat att flickan är trovärdig och att uppgifterna är tillförlitliga.
Hovrättens dom föll i meningsskiljaktighet. 2 av de 5 Hovrättsassessorer och nämndemän ville fälla mannen och menade att bevisningen var fullt tillräcklig.
De menar att det är fullt förståeligt att man inte kunnat redogöra för när i tiden övergreppen skett och hur många. Särskilt eftersom målsägande är ett barn och övergreppen började när hon var ca 5 år gammal och upphörde innan hon fyllt 12 år. Hon har berättat att hon utsatts för ungefär samma sak varje gång. Barnförhören har genomgående varit av mycket god kvalitet. Försvararen har getts tillfälle att ställa frågor och inslag av ledande frågor har helt saknats.
Måendet hos barnen är fortfarande instabilt och behandlingen hos BUP pågår fortfarande.
Prövningstillstånd hos Högsta Domstolen är inlämnat. I den menar man att det finns ett stort behov av ytterligare vägledning i praxis över hur bevisvärderingen i brottsmål rörande övergrepp mot barn bör ske. Vilka krav som är rimliga att ställa på utsagor lämnade av barn som skett över lång tid då barnet var mycket ungt. Vilka krav är rimliga att ställa på stödbevisning som även den i huvudsak utgöres av utsagor från barn. Detta bör ställas i ljuset ofta berättar för en jämnårig kamrat långt före det blir en rättsprocess. Barn som i detta fall oberoende av varandra i separata förhör vid skilda tidpunkter lämnat uppgifter som har en gemensam kärnpunkt; nämligen att de utsatts för olika former av sexuella övergrepp av den person som åtalats i målet. Syskonens initiala förhör har dessutom avhållits samma dag, varför möjlighet för dessa att prata sig samman inte förelegat. Av stadgad rättspraxis framgår att beviskraven i brottsmål ska vara höga. Denna försiktighet får dock inte drivas så långt att man bortser från vad barn och unga personer berättar att det i praktiken blir omöjligt att ställa förövare till ansvar för sina gärningar.”
//Skrivet av pappan till den 13-åriga flickan och faktagranskat av BRY – Barns Rättsskydd
BRY kräver att det inrättas en särskild barndomstol. Där sitter välutbildad personal som sätter barnperspektivet i fokus.
Är du förälder som själv kämpar för att skydda ditt barn?
Här kan du få hjälp: https://bit.ly/2RR2IrA
Vill du hjälpa oss i vårt förändringsarbete så att barndomstolen kommer på plats snabbare?
Bli ambassadör eller hjälte: https://bit.ly/2MKEUDa
Eller genom att Swisha valfritt belopp till:
123 208 5231
Han hade nya blåmärken igår igen!
Om två dagar måste han tillbaka till pappa.
Jag tvingas att svika mitt barn om och om igen!
Faderns misshandel av Adam var anledningen till att hon till slut valde att gå. Misshandeln mot henne hade varit annorlunda. Den kunde hon ta. Men hans första slag mot Adam blev den väckarklocka hon behövde.
Redan efter första umgänget med pappan var Adams kropp full med blåmärken. Han hade till och med skador på könsorganet. Mamman tog honom till läkare som dokumenterade skadorna och gjorde orosanmälan. Efter nästa umgänge hade pojken nya skador. Mamman bokade ny tid och Adam träffade ny läkare. Även hon dokumenterade och anmälde. Fem gånger gick de till vårdcentralen. På grund av läkarbrist så träffade de olika läkare varje gång.
Varken åklagare, socialtjänst eller domstol har hört de läkare som träffat pojken och anmält sin oro. Brottsmisstanken är inte ens utredd. Istället anklagas mamman för att skada sin pojke. Dessutom har hon gått till olika läkare. Det är inte bra för pojken!
Ur domen:
”Mot denna bakgrund anser tingsrätten att det finns en betydande risk för att pojken far illa. Framförallt kan det leda till oro och osäkerhet för sonen att mamman tillskriver honom och hans far påhittade övergrepp, sjukdomar och andra tillkortakommanden. Det finns också en risk för att mammans åtgärder i förlängningen leder till en kränkande behandling av pojken.”
Pappan fick vårdnaden och mamman får träffa sin son varannan helg. Om mamman vägrar att lämna tillbaka sonen efter umgänge så riskerar hon att aldrig mer få se honom.
Adams situation är resultatet av en polismyndighet som saknar resurser och en socialtjänst i kris. Att gå till domstol är som att spela rysk roulette. Har domaren barnperspektivet i fokus eller ej? Detta är anledningen till att vi kräver att det inrättas en särskild barndomstol.
Denna berättelse är ett exempel på fall där vi ger föräldrarna stöd. Pojkens namn och viss fakta är ändrad för att skydda barnet. Vi hjälper föräldrarna fram tills dess barndomstolen är på plats. På så vis räddar vi barn.
Du kan hjälpa oss genom att bli ambassadör eller hjälte:
https://bit.ly/2MKEUDa
Eller, swisha ditt bidrag till:
123 208 5231
Alicia 8 år har berättat om pappans misshandel. Hennes kropp bar länge spår efter hans slag. Tingsrätten dömde trots detta att hon skulle till pappa varannan hel helg. Eftersom Alicia inte ville åka slogs det fast att mamman skulle få böta varje helg som Alicia vägrade.
Nu har sommaren gått och Alicia har totalvägrat. Om några veckor är det dags för mamman att infinna sig i rätten igen. Pappan har stämt henne. Döms hon så väntar böter på ca 100.000:-. Dessutom riskerar mamman att förlora vårdnaden eftersom det är den förälder som på bästa sätt ser till barnets behov av båda föräldrarna som tilldöms vårdnaden.
Det finns flera vittnen som kan intyga hur dåligt Alicia mår. Hon har gått tillbaka i utvecklingen, har panikångest och kraftiga mardrömmar. Innan umgänget fastställdes i domstol, och det var uppehåll i träffarna, mådde flickan bättre. Hon har berättat för skolsköterskan, grannar och sin moster. Mammans advokat ville kalla dem som vittnen till förhandlingen för att styrka att flickan mår dåligt av att leva under den press det innebär för henne att leva under tvång att återvända till pappan. Tingsrätten avslår begäran med motiveringen att de inte ser vad dessa vittnen skulle kunna tillföra.
Alicia heter i själva verket något annat och är långt ifrån ensam i denna situation. Barn saknar rättsskydd i Sverige idag och det yttrar sig på flera olika sätt. Läs gärna Monica Dahlström-Lannes artikel där hon beskriver hur hennes eget vittnesmål saknades i en dom. Fall som dessa är anledningen till att jag arbetar för att det ska inrättas en särskild barndomstol.
Denna berättelse är ett exempel på fall där vi ger föräldrarna stöd. Vi hjälper föräldrarna fram tills dess barndomstolen är på plats. På så vis räddar vi barn.
Du kan hjälpa oss genom att bli ambassadör eller hjälte:
https://bit.ly/2MKEUDa
Eller, swisha ditt bidrag till:
123 208 5231
Förra veckan larmade BRIS att psykisk ohälsa hos riktigt unga ökar.
11-åringar utvecklar självskadebeteende och har självmordstankar.
Vi vet sedan tidigare att ett barn i veckan tar livet av sig här i Sverige!
Ändå är det så tyst om detta, både i media och bland politikerna.
Inom BRY vet vi att många barn som utsätts för våld och övergrepp inte får hjälp.
Vi vet också hur samhällets brister påverkar det enskilda barnet.
Det utspelas fruktansvärda tragedier i vårt land.
Dessa barn kommer att påverka alla andra valfrågor som nu diskuteras, till exempel:
– SVERIGES EKONOMI, utsatta barn som inte får hjälp kostar oerhörda summor långt upp i åren
– De utgör en tung belastning på VÅRDEN även som vuxna
– De är resurskrävande i SKOLORNA
– Forskning visar även att många av dessa barn hamnar i tung KRIMINALITET
Genom att erkänna detta gigantiskt samhällsproblem så finner vi lösningar!
Ett fungerande rättsskydd för utsatta barn tjänar alla på.
Inte minst barnen.
BRY kräver barndomstol med specialutbildad personal som har barnperspektivet i fokus.
Bli ambassadör eller hjälte så deltar du i vårt förändringsarbete!
https://zohero.com/fundraisers/BRY-BARNS-RATTSSKYDD/
Du kan även hjälpa till genom att swisha valfritt belopp till: 123 208 5231
Jag var inte nöjd med svaren jag fick från de politiska partierna. Därför har jag idag mailat följande.
2018-08-29
Till partiledarna i samtliga riksdagspartier,
Vad vill du säga till Elisa?
I juni skickade jag ut en enkät för att få veta hur ni ställer er till barns utsatta situation i Sverige idag. Jag påtalade de allvarliga brister som föreligger och ville veta:
Samtliga partier har svarat, utom Liberalerna och Vänsterpartiet.
När jag läser era svar så inser jag att ni inte förstått hur samhällets bristande resurser påverkar de enskilda barnen. Trots att ni svarat att barns rättigheter är högt prioriterat, och att det är en av samhällets viktigaste uppgifter att skydda barn från att utsättas för fara och misshandlas så rimmar detta illa med verkligheten.
Så sent som igår larmade BRIS om att barns psykiska ohälsa ökar. Den kryper även nedåt i åldrarna. Antalet självskadebeteenden och självmord ökar. Bland våra barn! Samtidigt har landets BUP-mottagningar fått direktiv om att enbart ta emot de mest akuta fallen.
Det är säkert lätt att distansera sig från publicerade larmrapporter och statistik. Låt mig därför berätta om Anders*.
När Anders var sju år valde Tingsrätten att separera honom från hans mamma och systrar.
Pappan fick vårdnaden om honom medan hans äldre syskon fick bo kvar hos mamman. Detta beslut togs trots att barnen berättat att pappan utsatt dem för både misshandel och övergrepp. Socialtjänst och domstol ignorerade orosanmälningar och vittnen. Flera organisationer protesterade – BRY, BRIS, Barnombudsmannen med flera.
Anders kunde inte förstå varför han skulle tvingas lämna den enda trygghet han kände till, eller varför han skulle skiljas från sina syskon. När det blev dags att flytta vägrade han. Pappan begärde polishämtning av sonen, vilket socialtjänsten godkände. Domstolen fastställde beslutet. Den 21 augusti 2015 hämtades Anders från sitt trygga hem av två poliser och fyra socialsekreterare. Hämtningen tog två timmar på grund av att Anders gömde sig bakom soffan och under sängen. Han fördes bort av polisbil. Pappan, den misstänkte förövaren hade däremot inte ens tagits in till förhör.
Det tog lång tid innan pappan tillät Anders att ha kontakt med sin mamma. Till en början krävde han att två kontaktpersoner skulle närvara och övervaka umgängena. Fortfarande än idag, tre år senare, dikterar han villkoren för kontakten mellan Anders och hans syskon. Som längst har det varit uppehåll i kontakten i hela sju månader. Under den tiden har Anders inte ens fått ringa varken sin mamma eller sina syskon.
Eftersom pappan har enskild vårdnad så blir mamman inte informerad om han blir sjuk och hon får inte heller ut dokumentation från socialtjänsten. Hon följde lagen (Föräldrabalken) och agerade när hennes barn berättade vad de hade varit med om. För detta straffas hon, tillsammans med många andra föräldrar som kämpar för att skydda sina barn. Hon bortdöms vårdnaden och får inte ens insyn i sin sons liv. Vårt samhälle friar hellre den misstänkte än att skydda små barn som inte kan föra sin egen talan.
Även Anders syskon behandlas som brottslingar. En av systrarna, Elisa*, kämpar nu för att få träffa sin lillebror. Återigen är det den misstänkte förövaren som dikterar villkoren. Han vill att kontaktperson skall närvara, annars får hon komma hem till honom för att träffa lillebror när pappan är närvarande.
Vad väljer ett barn i en sådan situation? Att träffa sin förövare under otrygga former, eller att umgås med sin bror inför övervakare?
Utdrag ur Elisas dagbok:
Att möta min lillebror är något jag skulle göra vad som helst för. Han är ljuset, lyckan i mitt liv, det som håller mig flytande när jag känner att jag kommer drunkna. Ändå mår jag så förskräckligt när det väl händer, när min dröm går i uppfyllelse. Innan är jag rädd. Inte för soc tanterna, eller deras falska leenden, ärligt talat stör de mig knappt längre, utan för honom. Jag är rädd för att han har glömt bort hur man skrattar, hur man älskar, hur man springer av glädje och inte längtan att ta sig långt, långt bort. Att han har tryckt in sig i hörnet av klädgarderoben och gråtit, så där som jag minns att jag gjorde, rädd och ensam. Efteråt, när jag har sett att han ännu lever, att han ännu skrattar och finns, blir jag nedslagen av saknad, av tyngden hos ännu ett hejdå. Alldeles för många ligger redan tungt på mina axlar. Min mage pustar ut, gör mig medveten om alla spänningar jag byggt upp genom värk och illamående.
Socialtjänstens mail till henne:
Självklart är meningen att umgänget mellan ”ANDERS” och dig ska påbörjas snarast och att det ska vara regelbundet. Enligt den gällande lagstiftningen (Föräldrabalken) är vårdnadshavaren ansvarig för att barnet får kontakt med det lämpliga nätverket. I sitt beslut måste vårdnadshavaren ta hänsyn till barnets vilja och behov samtidigt som han är skyldig att förutse och förhindra risker för barnets väl. Med andra ord, socialtjänsten bestämmer inte om umgängesformer om inte en domstol beslutar någonting annat. Din pappa är ensam vårdnadshavare för ”ANDERS”, vilket innebär att han ensam beslutar om-, hur- och med vem ”ANDERS” umgås.
Din pappa har uttryckt önskan om att ”ANDERS” kan umgås med er systrar. Han ställer vissa villkor, och de gäller både dig och ”ER SYSTER”, bl. a att umgänget ska ske i ”ANDERS” hem med omgivningar (menas trädgård) dit du och ”ER SYSTER” är välkomna och att ni inte ska vara budbärare mellan er mamma och ”ANDERS”. Du har uppgett ditt villkor att inte behöva umgås med din pappa och detta har han accepterat. Din pappa är ingen kontaktperson utan en förälder och vårdnadshavare. Det är i hans och ”ANDERS” hem som umgänge ska äga rum, vilket gör det självklart att det ska planeras tillsammans med honom.
Att umgänge mellan ”ANDERS”, dig och ”ER SYSTER” skulle äga rum i ert hus i ”X-STAD” bestämmer inte jag utan din pappa. Däremot kan jag inte se att det är nödvändigt för att ”DIN SYSTER” ska kunna delta i umgänget. Ramplaneringen av träffar mellan ”ANDERS” och dig gäller även ”ER SYSTER”. Din mammas juridiska ombud har redan tagit kontakt med din pappa och han svarade henne med en inbjudan om umgänge till dig. I fortsättningen ligger ansvaret för att umgänget blir av på er pappa och er, dvs dig och ”DIN SYSTER”.
Med vänlig hälsning och önskan om en skön sommar!
”SOCIALTJÄNSTEN”
Socialtjänsten avsäger sig allt ansvar för att sammanföra syskonen trots att de själva skriver att barnens önskan ska tillgodoses.
Anders är endast ett av alla barn som står helt utan skydd i vårt samhälle idag. Inom BRY – Barns Rättsskydd får vi kännedom om nya fall varje vecka. Men just i fallet Anders så behöver vi egentligen inte spekulera i om han utsatts för brott av sin pappa eller ej. Man delar inte på syskon på det sätt som i skett. Detta förfarande i sig innebär ett brott mot mänskliga rättigheter på flera olika nivåer.
I valdebatten talar ni nu om hur ni ska lösa barn och ungdomars psykiska ohälsa som breder ut sig alltmer. Miljarder ska satsas på psykiatrin. Men det blir som att sätta plåster på ett redan infekterat sår. Vi måste ta reda på grundorsaken till att barn mår dåligt innan vi kan finna lösningar. Vi måste lyssna på barnen!
Jag har kontakt med Elisa. Hon är förtvivlad och undrar hur hon ska göra för att få träffa sin lillebror. Eftersom jag inte vet vad jag ska svara henne så ger jag er nu chansen att vända er direkt till henne. Vad ska hon göra? Vad vill du säga till henne och alla andra barn som trillat helt mellan stolarna i vårt land? Vi publicerar ditt svar, i skrift eller på film, i våra sociala medier.
* Anders och Elisa är inte deras riktiga namn.
P.S. Titta gärna på vår flash mob som vi arrangerade på Sergels Torg i söndags. Läs även min artikel som nyligen publicerades på både SVT Opinion och Dagens Juridik.
Bästa hälsningar!
Agneta Bravélius
Grundare och verksamhetsansvarig
BRY – Barns Rättsskydd
Igår intog vi Sergels Torg med vår flash mob, i syfte att rikta uppmärksamhet på att barn i Sverige saknar rättsskydd.
Vi vill få ansvariga politiker att AGERA!
Musikvalet föll på Aviciis låt ”For a better day”. Se hans musikvideo så förstår du varför. Istället för folkdomstol vill vi se barndomstol!
I Luleå och Karlskrona leder enbart 5% av alla polisanmälningar om misstänkta sexuella övergrepp mot barn vidare till åtal.
Barn som bor i Eskilstuna har större möjlighet att få skydd.
Där leder 79% till åtal.
Vad händer med de barn som inte får skydd?
Och vilka fördelar skulle en barndomstol medföra, sett ur barnets perspektiv?
En tidig insats från samhällets sida kan vara livsavgörande för de barn som utsätts för våld och andra övergrepp. Vi skulle minska det enskilda barnets lidande, under barndomen och längre upp i åren. Idag är bristerna vad det gäller barns rättsskydd är omfattande. Inom BRY väljer vi att fokusera på den instans som har det avgörande beslutet – domstolen.
Inrättandet av en särskild barndomstol skulle innebära:
• Kortare handläggningstider
• Snabbare skyddsinsatser för barnen
• Barnets förtroende för rättsväsendet och för vuxenvärlden i stort skulle förbättras
• Snabbare behandlingsinsatser
• Likvärdigt rättsskydd oavsett var i landet barnet bor
• Snabbare rehabilitering
• Färre oskyldiga skulle dömas
• Minskade samhällskostnader
Barn som berättar eller visar tecken på att vara utsatta men inte blir tagna på allvar får ofta psykiska problem, hamnar i missbruk eller i andra destruktiva beteenden. Detta påverkar hela samhället och kostar oerhörda summor varje år. Det finns stora samhällsekonomiska vinster att göra genom att upptäcka och hjälpa utsatta barn i god tid.
I Sverige finns redan andra specialdomstolar och nu är det dags för särskilda barndomstolar med utbildad personal. Handläggningen skall ske skyndsamt. Vi måste ha ett rättssamhälle, med en tydlig och enhetlig linje, som kan skydda våra barn!