Misstänker du att ditt barn är utsatt för misshandel eller sexuella övergrepp?
Dokumentera det du ser och hör. Det kan exempelvis vara det som barnet berättar, tecken som barnet visar upp eller teckningar som barnet ritar. Samla allt på ett och samma ställe. På så vis underlättar du för dig själv vid kontakten med myndigheter.
Detta är mycket viktigare än du kanske tror.
Vi har en förmåga att förtränga och du kommer förmodligen att tvivla flera gånger om under resans gång;
Minns jag verkligen rätt?
Eller, det kanske inte var så farligt ändå?
Då är det bra att gå tillbaka till din dokumentation för att påminna dig själv om vad som föranlett din oro.
När man som förälder går till läkare med sitt lilla barn för att barnet har ont i magen så vänder sig ofta läkaren till föräldern och frågar hur länge har barnet haft ont, gör det mer ont innan eller efter att barnet har ätit osv. När det gäller små barn så ställer läkaren ofta diagnos utifrån en dialog med föräldern.
När det gäller sexuella övergrepp mot barn så gäller helt plötsligt inte en förälders berättelse. Då lägger vi HELA bördan på barnet att själv föra sin talan inför polis och socialtjänst. Om barnet inte själv kan berätta, ja då har det inte hänt och den förälder som gör polis- och orosanmälan anklagas ofta för att ha hittat på.
Det är en svår uppgift att ha hört barnet berätta utan att få föra dess talan. Att då tvingas kämpa mot de myndigheter som ska skydda barnen innebär ofta en övermäktig uppgift. För att hjälpa dessa föräldrar att skydda sina barn så erbjuder jag olika typer av stöd. På så vis räddar vi barnen.
6 år fick jag kämpa för att skydda mitt barn.
15 år har gått sedan vi fick lugn och ro.
2020 är barns rättsskydd sämre än någonsin.
Det är som en epidemi. Oavsett samhällsklass och etnicitet drabbas flickor och pojkar mitt ibland oss. Vart femte barn utsätts för sexuella övergrepp innan de fyller 18 år. 80% av dessa sker inom familjen eller av annan närstående. Trots att dessa barn finns mitt ibland oss så pratar vi inte om det.
Jag vet vad det vill säga att vara tyst.
Som förälder så är vi fyllda av både skuld och skam.
Varför såg jag inte?
Om jag bara hade upptäckt det tidigare!
Vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Och barnen, de tystas tidigt.
Barn som berättar tas sällan på allvar.
Vad tjänar det då till att prata om det?
Somliga hotas till tystnad av sin förövare.
Nu ska vi vända detta!
2004 kom min bok ”När blodsbanden brister” ut under pseudonymen Hanna Svensson.
Nu när den kommer som ljudbok väljer jag att använda mitt eget namn.
Det är hög tid att vi #BryterTabut och börjar prata om det som sker mitt ibland oss.
Vi måste få äga vår historia och använda den så att andra inte drabbas på liknande sätt.
Jag vet att vi är många som är utsatta eller insatta.
Vi måste låta MeToo fortskrida – denna gång för våra barn.
Tack för att du delar detta så att vi når ut brett.
Ljudboken finns bland annat på Storytel.
Pappers- och e-bok finner du bland annat på Adlibris.
Misstänkta brott mot barn bortförklaras ofta in absurdum. En av anledningarna kan vara att de som kommer i kontakt med utsatta barn ofta saknar utbildning.
De som läser till lärare, socionomer, polis, läkare, domare får inte lära sig hur man upptäcker om ett barn är utsatt för misshandel eller sexuella övergrepp.
De får inte heller lära sig hur man på bästa sätt hjälper ett utsatt barn.
De har sällan förståelse för hur man som förälder reagerar när man upptäcker att sitt eget barn varit utsatt för övergrepp.
Det ingår inte i deras utbildning.
Från ett av mina egna möten med socialtjänsten:
Jag gick till vår inbokade tid och jag gjorde det stora misstaget att berätta vad Lukas hade sagt till mig i badrummet. I samma veva berättade jag om blåmärkena som Lukas hade haft på rumpan och i ansiktet. ”Hanna, har du varit utsatt för incest?” ”Nej, aldrig”, svarade jag. ”Är du riktigt säker på det?” ”Jaaa, men varför undrar du det?” ”Du har en överdriven rädsla och oro över ditt barn. Det är nästan som om man kan tro att du hittar på allt det här. Är det inte så att du har planterat blåmärkena på Lukas stjärt själv för att få vårdnaden? Många kvinnor kan verkligen göra vad som helst för att vinna vårdnaden. ”
Jag blev alldeles förtvivlad. Och äntligen riktigt, riktigt förbannad.
Ur boken ”När blodsbanden brister” utgiven under pseudonymen Hanna Svensson
Veckan innan hade vi varit på en av landets två specialistmottagningar för barn som varit utsatta för trauma. De menade att de inte kunde tolka de tecken som Lukas visade upp på annat sätt än att han hade varit utsatt för övergrepp.
Ur boken ”När blodsbanden brister”, möte socialchefen:
Jag berättade helt kort om mötet på Vasa BUP. ”Kan ni inte ta kontakt med Vasa och höra hur de ser på saken?” bad jag. ”Nej, vi har inte behov av att prata med dem. Jag ser inte vad det skulle kunna tillföra. Åk nu hem och sluta oroa dig. Jag tycker att du borde vara glad och tacksam över att vi kom fram till ett sådant här positivt resultat. Du, jag är hemskt ledsen, men jag har ett annat möte nu så jag måste avsluta.” Jag var helt chockad och förtvivlad. Under loppet av två veckor hade jag fått min oro bekräftad hos Vasa BUP. Utredning hade inletts och avslutats på socialkontoret. Den hade lett till att jag inte skulle oroa mig.
Jag som länge vägrat se sanningen. Nu när jag såg den och berättade den, blev jag inte trodd.
Självklart finns de socialsekreterare, lärare med flera som på egna initiativ tar till sig kunskap efter grundutbildningen.
Men alldeles för många tycker att de redan att de besitter all kunskap de behöver.
Och det får katastrofala följder för barnen.
När det gäller övergrepp inom familjen så innebär det att barnet tvingas tillbaka till den förälder som förgriper sig på det. Föräldrarnas rätt till sina barn är starkare – än barnets behov av skydd.
Men, det behöver inte fortsätta så här!
Kunskapen finns!
BRY – Barns Rättsskydd kräver att de som kommer i kontakt med barn ska ha utbildning i hur man upptäcker och skyddar utsatta barn.
Ur boken ”När blodsbanden brister”, utgiven under pseudonymen Hanna Svensson:
Den rättsliga processen hade urholkat min ekonomi. Trots att vi hade rättshjälp så var advokatkostnaderna skyhöga. Jag tvingades också att böta varje gång som Lukas vägrade att åka till sin pappa. Mitt nystartade företag blomstrade inte direkt. Stressen och pressen gjorde att jag inte hade tillgång till min kreativa sida. Alltför många arbetsdagar gick åt till att gå på möten på socialkontoret, besöka BUP eller ringa nödvändiga samtal. Den ”sista utvägen” existerade inte. Jag skulle aldrig be socialtjänsten om ekonomiskt bistånd. Det skulle säkert användas emot mig i någon av deras utredningar. Jag försökte vända på slantarna så gott det gick.
Jag minns så väl en kväll, när jag hade använt allt som fanns i kyl och frys. Det fanns knappt ens något kvar i skafferiet. Nu stod jag där och hade ingen aning om vad jag skulle duka fram till middag. Kontot var tomt och det var två dagar kvar till lön. Då knackade det på dörren. När jag öppnade stod grannen utanför. – Vi hade kundträff hos oss på lunchen idag. Det blev mycket mat över. Vill du ha en köttfärspaj? Jag tog tacksamt emot den. Hon hade ingen aning om vad vi gick igenom. Men flera år senare berättade jag. Vi var båda helt övertygade om att änglarna hade kul den dagen.
Generellt sett så tror jag att andra kulturer är bättre på att avlasta familjer i kris genom att komma över med färdiglagad mat. När någon till exempel dör så kommer man gärna över till den sörjande familjen med en gryta, stek eller soppa. Det ligger så mycket omtanke i det.
Oavsett om man är mitt uppe i en kris eller ej så underlättar det mycket för stressade småbarnsfamiljer att få en lagad måltid. Förhoppningsvis orkar de sedan vara en bättre mamma eller pappa. Egentligen spelar kanske inte maten så stor roll, utan vetskapen om att det finns någon som BRYr sig. Det kan betyda mycket mer än du kanske tror…
Många känner lättnad när en polisanmälan mot en misstänkt pedofil läggs ned.
”Det var väl det jag visste hela tiden! Han är oskyldig!”
Ibland kanske det är så, och ibland inte.
Jag vill att du ska veta att ytterst få polisanmälningar om misstänkta brott mot barn leder vidare till åtal. När det gäller misstänkta sexuella övergrepp mot barn under sex år så leder 0% vidare till åtal. Noll procent! Kikar vi på statistiken för övergrepp mot lite äldre barn så skiljer det sig kraftigt beroende på var barnet bor. För barn som bor i Luleå eller Karlskrona så leder enbart 5 % ens vidare till åtal. I Eskilstuna leder 79 % vidare till åtal (se bilden ovan, källa: Åklagarmyndigheten). Efter att det väckts åtal så är det inte säkert att det leder till fällande dom…
Tänk om andra myndigheter som också kommer i kontakt med utsatta barn kände till att det ser ut så här. Men det gör de oftast inte.
”Finns det ingen dom mot pappan så måste jag behandla honom som oskyldig. Vi kan varken leka polis eller domstol,” sade socialchefen. ”Det är inte vår uppgift att gräva i det förflutna. Nu ska vi blicka framåt!” Ur boken ”När blodsbanden brister”
Detta innebär att många barn tvingas fortsätta umgås med pedofiler. I alla fall när pedofilen är barnets förälder, och då tvingas de ofta till och med bo kvar under samma tak.
Imorgon ska jag berätta vad som hände när jag själv ringde till åklagaren som valt att lägga ner den fjärde polisanmälan i vårt ärende.
Och, jag ska berätta vad vi kan göra för att förändra detta!
Det har gått fjorton år sedan min bok ”När blodsbanden brister” gavs ut under pseudonymen Hanna Svensson. Jag var tvungen att berätta om mina egna erfarenheter i syfte att skapa opinion och förhoppningsvis hjälpa till att förändra.
När boken gavs ut hade vi äntligen fått lugn och ro efter sex års kamp. Jag ägnade mig åt att läka, samla kraft och styrka. Boken fann sina egna vägar. Helt utan annonsering såldes den i över 70.000 exemplar. Och, den säljer fortfarande!
Jag följde samhällsutvecklingen och såg till min fasa att det gick åt fel håll. Barns rättsskydd blev allt sämre och sämre. För några år sedan startade jag BRY – Barns Rättsskydd och för två år sedan berättade jag att det var jag som låg bakom pseudonymen Hanna Svensson. Sedan dess har jag fått en strid ström av mail från andra föräldrar i liknande situation. Det är mest mammor (95%) men jag blir även kontaktad av pappor (5%). De beskriver sin frustration och förtvivlan över att inte få hjälp att skydda sina barn. I 80% av dessa fall så har de en expert bakom sig, någon som i sin profession valt att vidareutbilda sig inom exempelvis sexuella övergrepp mot barn. De vet vad de talar om. I mitt eget fall så hade vi till exempel överläkare inom barnpsykiatri som vittnade och skrev intyg, men vad hjälpte det? Myndigheterna väljer alltför ofta att bortse från expertisen.
Rättsskyddet för barnen i Sverige har aldrig varit så dåligt som nu. Barn som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp tvingas leva kvar i dessa miljöer och de får definitivt ingen hjälp att bearbeta sina trauman. Det finns mycket forskning inom området som exempelvis visar på att utsatta barn som inte får hjälp ofta hamnar i grov kriminalitet.
Hjälp gärna till att sprida min bok. Den visar tydligt var och hur samhället brister i sitt uppdrag att skydda de allra mest sårbara – våra barn.
Mellan den 23 februari och 1 mars 2016 har vi bokrea på den inbundna versionen. Då kan du beställa den för 85:- inklusive porto (ordinarie pris 159:-). Maila din beställning till info@barnsrattsskydd.se så postas boken mot faktura.
Boken finns även som ebok i omarbetad version 😉
De flesta som tar kontakt med oss inom BRY är föräldrar till barn som varit utsatt för ett allvarligt brott, exempelvis misshandel eller sexuella övergrepp. De beskriver en djup förtvivlan över att deras barn farit illa, men även desperation och hopplöshet över att inte få den hjälp de så väl behöver. Den myndighet som flest saknar förtroende för, och som många är riktigt rädda för är utan tvekan socialtjänsten.
Agnes berättade hon att hon från början hade trott att hennes son Adam hade haft en hjärnskada, eller att det var något annat fel på honom. Han var hyperaktiv mest hela tiden. Hon hade separerat från pappan när Adam var liten och de hade sedan träffats ganska ofta. Det var först när Adam hade börjat berätta vad pappa hade gjort som hon vaknade upp och insåg vad det var frågan om.
”När jag väl hade öppnat ögonen rasade hela min tillvaro. Adam har två syskon också. Att ta hand om tre barn samtidigt som jag själv krisade var mer än jag orkade med. Jag fick i alla fall snabbt igenom skyddat umgänge med hjälp av soc. Men sen, när de hade pratat med pappan kände jag att de hade blivit tveksamma. Han hade berättat att jag var svartsjuk på honom efter skilsmässan och att jag hade hittat på det här med övergreppen för att hämnas. De lyssnade inte ens på mig när jag sa att det var jag som ville skilja mig, varför skulle jag då hämnas? Efter det blev jag behandlad på ett helt annat sätt av socialsekreteraren. Jag minns bland annat när jag berättade om hur Adam sagt att pappa hade stoppat godis i stjärten. Då satt hon och himlade med ögonen samtidigt som hon nästan hånlog. Jag bad dem om hjälp. Jag bad om avlastning någon gång då och då och jag bad också att få träffa någon kurator eller psykolog, men jag fick blankt nej till avlastning och det andra glömde hon helt enkelt bort. Det kändes som om de väntade på att jag skulle rasa psykiskt, då skulle de ha ett ärende mindre. De startade ganska snabbt en §50 utredning och jag tänkte att nu kommer ändå sanningen fram. Det tog dem hela elva månader att bli färdiga, trots att socialtjänstlagen säger att det bara får ta tre månader. När utredningen drog ut på tiden blev jag livrädd att de skulle komma hit och ta barnen ifrån mig. Sedan när utredningen var klar mynnade det hela ut i att jag behövde psykologisk hjälp för att inse barnens behov av umgänge med pappan. I början av min kontakt med socialkontoret gjorde de i alla fall en polisanmälan. Polisen gjorde husrannsakan för att leta efter barnpornografiska filmer hemma hos pappan, eftersom jag hade berättat om min övertygelse att Adams pappa hade filmat övergreppen. Adam blev skräckslagen så fort någon tog fram en videokamera eller annan kamera. Han höll då fast sina kläder, grät och sa att han inte ville klä av sig. Han frågade om pappa fanns i kameran och om han själv fanns naken i kameran. Hemma hos pappan hittade man ett trettiotal heminspelade videofilmer. Så småningom blev Adam kallad på rättsmedicinsk undersökning. När vi kom in till rättsläkaren satt det en man i samma rum. Adam blev livrädd när de försökte klä av honom. Jag kunde inte bara stå och se på utan jag avbröt. Vi fick ingen ny tid. I efterhand fick jag veta att eftersom det inte blev någon rättsmedicinsk undersökning lades ärendet ner direkt och polisen lämnade tillbaka filmerna till pappan utan att de hade tittat på dem.” Ur boken ”När blodsbanden brister” utgiven under pseudonymen Hanna Svensson.
Du vet väl om att det inte ingår i socionomers utbildning att lära sig vilka varningsklockor man ska ta fasta på och hur man på bästa sätt hjälper ett utsatt barn? De socialsekreterare som handlägger de svåraste ärendena är dessutom oftast unga och nyutexaminerade.
Kunskapsbristerna inom socialtjänsten påverkar redan utsatta barn på flera sätt, exempelvis:
Barnet kan tvingas bo kvar hos en förälder som misshandlar honom eller henne.
En förälder i kris är ingen bra förälder. Skyddsinsatser behöver snabbt sättas in för att läkning ska kunna påbörjas både hos barnet och hos den förälder som skall skydda barnet.
Såsom det ser ut idag så utsätter socialtjänsten utsatta barn och föräldrar alltför ofta för ytterligare trauma genom att inte ta allvarliga varningssignaler på allvar. Detta har inneburit att barn till och med har fått sätta livet till. Jag tänker exempelvis på Bobby och Yara.
Inom BRY anser vi att det är hög tid att reformera socialtjänsten.
Ett av våra krav på förändring är att de socialsekreterare som handlägger dessa ärenden skall ha specialistutbildning och lång yrkeserfarenhet. Läs mer om våra krav på förändring här.
Om du är läkare och vill arbeta som kirurg så måste du gå en tilläggsutbildning innan du får operera.
Om du däremot arbetar inom socialtjänsten med de allra svåraste och mest komplicerade fallen – utsatta barn – så behövs ingen specialistutbildning. Det räcker att du är socionom. De som arbetar som socialsekreterare saknar alltför ofta kunskapen om vilka varningsklockor man ska ta fasta på och hur man på bästa sätt hjälper ett utsatt barn. Det ingår inte i deras utbildning. Dessutom är det alltför ofta unga, helt nyutexaminerade socionomer som får ta de allra svåraste fallen.
Många av de föräldrar som tar kontakt med oss beskriver med förtvivlan att de inte blir tagna på allvar när de vänder sig till socialtjänsten för att få hjälp att skydda sina barn. Många blir ifrågasatta.
Ur boken ”När blodsbanden brister” utgiven under pseudonymen Hanna Svensson: Jag gick till vår inbokade tid och jag gjorde det stora misstaget att berätta vad Lukas hade sagt till mig i badrummet. I samma veva berättade jag om blåmärkena som Lukas hade haft på rumpan och i ansiktet. ”Hanna, har du varit utsatt för incest?” ”Nej, aldrig”, svarade jag. ”Är du riktigt säker på det?” ”Jaaa, men varför undrar du det?” ”Du har en överdriven rädsla och oro över ditt barn. Det är nästan som om man kan tro att du hittar på allt det här. Är det inte så att du har planterat blåmärkena på Lukas stjärt själv för att få vårdnaden? Många kvinnor kan verkligen göra vad som helst för att få ha barnen för sig själva. ” Jag blev alldeles förtvivlad. Och äntligen riktigt, riktigt förbannad.
Det hade tagit mig tid att inse vad som hade hänt.
När jag väl såg sanningen,
och berättade sanningen,
så blev jag inte trodd.
Det blev trauma på traumat.
Jag skrev boken för att berätta om bristerna vad det gäller barns rättsskydd. Den publicerades i syfte att skapa förändring. 13 år har gått sedan boken gavs ut. Ingen förbättring har skett. Tvärtom. Detta trots att den ena larmrapporten efter den andra har publicerats. Förra året larmade socialtjänsten till och med själva. I flertalet debattartiklar kunde vi läsa att de inte klarar av sitt uppdrag och att de saknar resurser.
För ett år sedan lovade Åsa Regnér förändring. ”Sverige ska vara ett av de allra bästa länderna att växa upp i, för alla barn. Därför tar regeringen en rad olika initiativ för att stärka barns rättigheter på alla områden. ” kunde vi läsa i en debattartikel.
Inom BRY märker vi fortfarande ingen förbättring. Senast idag pratade jag med en kvinna som anklagades för att ljuga när hon sökte hjälp för sitt barn som var utsatt för misshandel av sin pappa. Det hjälpte inte att hon hade stöd både från barnpsykolog och läkare som dokumenterat skador på barnets kropp. De kunde inte tolka det på något annat sätt än att barnet var utsatt för misshandel. Socialsekreteraren ansåg inte att det skulle tillföra något att kontakta experterna. Hon hade sin bild klar.
Alltfler socialsekreterare lämnar sina jobb eller sjukskriver sig då de inte längre orkar.
Barnen drabbar denna akuta kris på de grymmaste sätt. När de inte får det skydd de behöver så tvingas de stanna kvar hos föräldrar som misshandlar eller förgriper sig på dem. Det är skamligt – milt uttryckt!
Jag har fått nog!
För ungefär ett år sedan skrev jag att situationen är så allvarlig att det är dags för revolution – #BRYrevolution!
Jag står fast vid det.
BRY kräver förändring, bland annat att socialtjänsten skall reformeras. Men för att vi ska få igenom detta måste vi bli fler. Jag hoppas du vill hjälpa till att skapa förändring. Här kan du läsa vad du kan göra för att stödja vårt arbete.
Nästa vecka ska jag till Malmö och Helsingborg för att föreläsa. Fick nyss höra av arrangören ATSU att det finns ett fåtal platser kvar. Först till kvarn gäller.
