Jag var inte nöjd med svaren jag fick från de politiska partierna. Därför har jag idag mailat följande.

2018-08-29

Till partiledarna i samtliga riksdagspartier,

Vad vill du säga till Elisa?

I juni skickade jag ut en enkät för att få veta hur ni ställer er till barns utsatta situation i Sverige idag. Jag påtalade de allvarliga brister som föreligger och ville veta:

1. Vilken prioritet vill ert parti ge detta mycket akuta samhällsproblem?
2. Vilka konkreta lösningar föreslår ert parti?
3. Hur ställer sig ert parti till att inrätta en särskild barndomstol?

Samtliga partier har svarat, utom Liberalerna och Vänsterpartiet.

När jag läser era svar så inser jag att ni inte förstått hur samhällets bristande resurser påverkar de enskilda barnen. Trots att ni svarat att barns rättigheter är högt prioriterat, och att det är en av samhällets viktigaste uppgifter att skydda barn från att utsättas för fara och misshandlas så rimmar detta illa med verkligheten.

Så sent som igår larmade BRIS om att barns psykiska ohälsa ökar. Den kryper även nedåt i åldrarna. Antalet självskadebeteenden och självmord ökar. Bland våra barn! Samtidigt har landets BUP-mottagningar fått direktiv om att enbart ta emot de mest akuta fallen.

Det är säkert lätt att distansera sig från publicerade larmrapporter och statistik. Låt mig därför berätta om Anders*.

När Anders var sju år valde Tingsrätten att separera honom från hans mamma och systrar.

Pappan fick vårdnaden om honom medan hans äldre syskon fick bo kvar hos mamman. Detta beslut togs trots att barnen berättat att pappan utsatt dem för både misshandel och övergrepp.  Socialtjänst och domstol ignorerade orosanmälningar och vittnen. Flera organisationer protesterade – BRY, BRIS, Barnombudsmannen med flera.

Anders kunde inte förstå varför han skulle tvingas lämna den enda trygghet han kände till, eller varför han skulle skiljas från sina syskon.  När det blev dags att flytta vägrade han. Pappan begärde polishämtning av sonen, vilket socialtjänsten godkände. Domstolen fastställde beslutet. Den 21 augusti 2015 hämtades Anders från sitt trygga hem av två poliser och fyra socialsekreterare. Hämtningen tog två timmar på grund av att Anders gömde sig bakom soffan och under sängen. Han fördes bort av polisbil. Pappan, den misstänkte förövaren hade däremot inte ens tagits in till förhör.

Det tog lång tid innan pappan tillät Anders att ha kontakt med sin mamma. Till en början krävde han att två kontaktpersoner skulle närvara och övervaka umgängena. Fortfarande än idag, tre år senare, dikterar han villkoren för kontakten mellan Anders och hans syskon. Som längst har det varit uppehåll i kontakten i hela sju månader. Under den tiden har Anders inte ens fått ringa varken sin mamma eller sina syskon.

Eftersom pappan har enskild vårdnad så blir mamman inte informerad om han blir sjuk och hon får inte heller ut dokumentation från socialtjänsten. Hon följde lagen (Föräldrabalken) och agerade när hennes barn berättade vad de hade varit med om. För detta straffas hon, tillsammans med många andra föräldrar som kämpar för att skydda sina barn. Hon bortdöms vårdnaden och får inte ens insyn i sin sons liv. Vårt samhälle friar hellre den misstänkte än att skydda små barn som inte kan föra sin egen talan.

Även Anders syskon behandlas som brottslingar. En av systrarna, Elisa*, kämpar nu för att få träffa sin lillebror. Återigen är det den misstänkte förövaren som dikterar villkoren. Han vill att kontaktperson skall närvara, annars får hon komma hem till honom för att träffa lillebror när pappan är närvarande.

Vad väljer ett barn i en sådan situation? Att träffa sin förövare under otrygga former, eller att umgås med sin bror inför övervakare?

Utdrag ur Elisas dagbok:
Att möta min lillebror är något jag skulle göra vad som helst för. Han är ljuset, lyckan i mitt liv, det som håller mig flytande när jag känner att jag kommer drunkna. Ändå mår jag så förskräckligt när det väl händer, när min dröm går i uppfyllelse. Innan är jag rädd. Inte för soc tanterna, eller deras falska leenden, ärligt talat stör de mig knappt längre, utan för honom. Jag är rädd för att han har glömt bort hur man skrattar, hur man älskar, hur man springer av glädje och inte längtan att ta sig långt, långt bort. Att han har tryckt in sig i hörnet av klädgarderoben och gråtit, så där som jag minns att jag gjorde, rädd och ensam. Efteråt, när jag har sett att han ännu lever, att han ännu skrattar och finns, blir jag nedslagen av saknad, av tyngden hos ännu ett hejdå. Alldeles för många ligger redan tungt på mina axlar. Min mage pustar ut, gör mig medveten om alla spänningar jag byggt upp genom värk och illamående.

Socialtjänstens mail till henne: 
Självklart är meningen att umgänget mellan ”ANDERS” och dig ska påbörjas snarast och att det ska vara regelbundet. Enligt den  gällande lagstiftningen (Föräldrabalken) är vårdnadshavaren ansvarig för att barnet får kontakt med det lämpliga nätverket. I sitt beslut måste vårdnadshavaren ta hänsyn till barnets vilja och behov samtidigt som han är skyldig att förutse och förhindra risker för barnets väl. Med andra ord, socialtjänsten bestämmer inte om umgängesformer om inte en domstol beslutar någonting annat. Din pappa är ensam vårdnadshavare för ”ANDERS”, vilket innebär att han ensam beslutar om-, hur- och med vem ”ANDERS” umgås. 

Din pappa har uttryckt önskan om att ”ANDERS” kan umgås med er systrar. Han ställer vissa villkor, och de gäller både dig och ”ER SYSTER”, bl. a att umgänget ska ske i ”ANDERS” hem med omgivningar (menas trädgård) dit du och ”ER SYSTER” är välkomna och att ni inte ska vara budbärare mellan er mamma och ”ANDERS”. Du har uppgett ditt villkor att inte behöva umgås med din pappa och detta har han accepterat. Din pappa är ingen kontaktperson utan en förälder och vårdnadshavare. Det är i hans och ”ANDERS” hem som umgänge ska äga rum, vilket gör det självklart att det ska planeras tillsammans med honom. 

Att umgänge mellan ”ANDERS”, dig och ”ER SYSTER” skulle äga rum i ert hus i ”X-STAD” bestämmer inte jag utan din pappa. Däremot kan jag inte se att det är nödvändigt för att ”DIN SYSTER” ska kunna delta i umgänget. Ramplaneringen av träffar mellan ”ANDERS” och dig gäller även ”ER SYSTER”. Din mammas juridiska ombud har redan tagit kontakt med din pappa och han svarade henne med en inbjudan om umgänge till dig. I fortsättningen ligger ansvaret för att umgänget blir av på er pappa och er, dvs dig och ”DIN SYSTER”.

Med vänlig hälsning och önskan om en skön sommar!
”SOCIALTJÄNSTEN”

Socialtjänsten avsäger sig allt ansvar för att sammanföra syskonen trots att de själva skriver att barnens önskan ska tillgodoses.

Anders är endast ett av alla barn som står helt utan skydd i vårt samhälle idag. Inom BRY – Barns Rättsskydd får vi kännedom om nya fall varje vecka. Men just i fallet Anders så behöver vi egentligen inte spekulera i om han utsatts för brott av sin pappa eller ej. Man delar inte på syskon på det sätt som i skett.  Detta förfarande i sig innebär ett brott mot mänskliga rättigheter på flera olika nivåer.

I valdebatten talar ni nu om hur ni ska lösa barn och ungdomars psykiska ohälsa som breder ut sig alltmer. Miljarder ska satsas på psykiatrin. Men det blir som att sätta plåster på ett redan infekterat sår. Vi måste ta reda på grundorsaken till att barn mår dåligt innan vi kan finna lösningar. Vi måste lyssna på barnen!

Jag har kontakt med Elisa. Hon är förtvivlad och undrar hur hon ska göra för att få träffa sin lillebror. Eftersom jag inte vet vad jag ska svara henne så ger jag er nu chansen att vända er direkt till henne. Vad ska hon göra? Vad vill du säga till henne och alla andra barn som trillat helt mellan stolarna i vårt land? Vi publicerar ditt svar, i skrift eller på film, i våra sociala medier.

* Anders och Elisa är inte deras riktiga namn.

P.S. Titta gärna på vår flash mob som vi arrangerade på Sergels Torg i söndags. Läs även min artikel som nyligen publicerades på både SVT Opinion och Dagens Juridik.

Bästa hälsningar!
Agneta Bravélius
Grundare och verksamhetsansvarig
BRY – Barns Rättsskydd