Apropå situationen för utsatta barn i Sundsvall, eller någon annan stans i Sverige:

Hon har ingenstans att bo, men har slutat bry sig för länge sedan. Nu struntar hon i allt. Hon längtar till våren och sommaren. Då sitter hon på en parkbänk tillsammans med sina kompisar.

Ibland kommer minnena tillbaka. Polisen som bröt sig in. Mamma som skrek. Tumult. Hon sätts i en polisbil och mamman i en annan. Det var det sista hon såg av henne. Själv fick hon åka till pappa. Hon förstår fortfarande inte. Hon har berättat för ”alla”. Först för mamma, sedan var det flera tanter – eller kärringar som hon nu kallar dem – som hon gick till. Det var psykologer, socialsekreterare, poliser, fröken på skolan… En del hade reagerat som om hon hade berättat att det regnade ute, bara mumlat något till svar och sedan inget mer. Mamma hade i alla fall lyssnat och sagt att hon skulle skydda henne. Det var därför de hade åkt iväg. De hade haft det bra ända tills den dag då polisen kom. Hon hade önskat att de hade lyssnat långt tidigare, och gjort något när hon berättat vad pappa hade gjort med henne. Men när mamma hade satt henne i trygghet och gått under jord  – då hade polisen minsann kommit med dragna pistoler.

Hon minns när hon kom hem till pappa igen. Han var inte ens glad att se henne. Ändå kröp han ner i hennes säng på kvällen. Annars fick hon klara sig helt själv. Övergreppen hade fortsatt ända tills hon stack hemifrån. 

Nu sitter hon på parkbänken tillsammans med sina betydligt äldre kompisar. Pengar till mat och droger får hon genom att sälja sin kropp. Hon har slutat gå i skolan. Hon skiter i allt. Det är ändå ingen som bryr sig.
Hon är bara 15 år.

Sexuella övergrepp mot barn förstör inte ”bara” människoliv, det kostar samhället oerhörda summor varje år. Senare i veckan ska jag berätta mer om det och vad man kan göra istället för pengarna om man erbjuder barnen hjälp och skydd.