Amelias mamma Sofia fortsätter berätta:
Vi hade gemensam vårdnad och till en början ville jag inte ens föra på tal att jag skulle ha enskild vårdnad. Jag var rädd för att reta upp honom i onödan. Amelia träffade honom oregelbundet. Under det första året efter separationen sågs de högst en helg i månaden. Oskar tyckte det var bökigt att hämta eller lämna.

De gånger Amelia kom hem efter att ha träffat sin pappa visade hon upp olika beteenden som jag minns att jag reagerade över. Hon kunde till exempel klä av sina dockor och säga
– ”Nu måste vi klappa snippan”.
Jag blev chockad över det hon sa men jag kunde ändå inte tro att det var så illa som det senare skulle visa sig vara.

Tiden gick och vi började hitta en mer normal vardag. Så småningom träffade jag en ny man som jag blev förälskad i. När Oskar fått reda på att jag hade förlovat mig ringde han. Han var rasande. Han uttalade inget dödshot men jag blev livrädd. Jag ringde min fästman och grät. Han bokade en flygbiljett till mig och Amelia så att vi skulle kunna känna oss trygga. Vi reste redan nästa dag. Mina äldre barn var hos sin pappa och min blivande man befann sig i mitt andra hemland. Jag har vuxit upp i ett annat land där både jag och alla mina barn även är medborgare.

Vi hade precis börjat koppla av när det knackade på dörren. Jag skulle inställa mig i rätten! Jag fick en chock. Jag var anklagad för att ha kidnappat mitt eget barn!

Under rättegången sa domaren:
– ”Vi vet alla att Haagkonventionen inte ser till barnens bästa utan till den lämnade förälderns bästa. Men mina händer är bakbundna”.

Jag fick två veckor på mig att skicka tillbaka Amelia. Min mamma kom och hämtade henne. Mitt hjärta brast helt och hållet dagen de åkte. Jag skulle själv inte kunna resa förrän någon vecka senare.

När jag landade på Arlanda blev jag arresterad på en gång. Jag var gravid i sjunde månaden och fortfarande i chocktillstånd över att jag hade blivit tvungen att skicka hem Amelia. Bemötandet jag fick var förnedrande. Jag blev behandlad som om jag vore riktigt kriminell. De tvingade mig att klä av mig naken och jag blev kroppsvisiterad. Jag satt häktad över natten och släpptes nästa morgon. Trots att jag hade samarbetat och skickat hem Amelia enligt domen så ville åklagaren att jag skulle sitta kvar i häktet. Senare fick jag veta att Oskar ringt henne åtta gånger samma dag och sagt att han var rädd över att jag skulle kidnappa Amelia igen.

Oskar gick till tingsrätten och begärde vårdnaden. Trots att Amelia bott med mig hela sitt liv, trots att vi beskrev allvarliga tecken på att Amelia var utsatt för sexuella övergrepp och trots att jag inte var dömd för något fick han vårdnaden. I domstolen lovade han att bara han fick vårdnaden så skulle hon få träffa mig så mycket hon ville. Det var bara tomt prat. Så fort han fått vårdnaden så ställde han in den ena träffen efter den andra. Julumgänget ställde han in dagen innan. Av fjorton planerade umgängen fick jag bara träffa henne tre gånger.

Jag blev friad i tingsrätten men i hovrätten blev jag dömd. Mitt straff för ”egenmäktighet med barn” blev samhällstjänst i 72 timmar.

~~~~

Senare i veckan fortsätter följetongen.
Amelia berättar!