26 juli rymde Amelia, 7 år, tillsammans med sin syster. Hon var rädd för att åka tillbaka till sin pappa och gömde sig därför tillsammans med sin storasyster när det var dags för hämtning. De lämnade den här lappen efter sig:

Några timmar senare hittades de av polis som körde henne till socialjouren. På ett bryskt sätt överlämnade myndigheterna henne till pappan, utan att hon fick möjlighet att säga hejdå till varken sin mamma eller sina syskon. Hon grät och skrek om vartannat.

Tre månader har gått. Under den här tiden har socialtjänsten på pappans ort agerat på sätt som gjort att vi började känna hopp. Vi började tro att de äntligen lyssnade på flickan. Men tiden bara går utan att det händer något radikalt. Tingsrätten avvaktar den ena socialtjänsten som inväntar familjerätten som inväntar socialtjänst nummer två som inväntar polisutredningen. Hängde du med? Det gör inte jag heller. Ingen vågar fatta beslut. Ingen tar ansvar och Amelia trillar mellan stolarna. Du kan läsa mer här.

Det finns flera anmärkningsvärda detaljer i hur det här fallet har handlagts. Därför fortsätter jag nu med följetongen om Amelia. Jag berättar för att du ska få inblick i hur myndigheternas brister påverkar enskilda barn. Amelia, som egentligen heter något annat, är bara ett exempel… Jag skriver för att du ska få upp ögonen för att det är dags att gå samman och skapa förändring.
Situationen är så illa att det är dags för #BRYrevolution!