När hon väl börjat berätta om sin barndom så fanns det inget stop. Hon berättade den ena hårresande detaljen efter den andra. Till det yttre hade allt sett bra ut. Men bakom de vackra gardinerna dolde sig missbrukande föräldrar och hon hade vuxit upp med både fysisk och psykisk misshandel. Jag kunde inte låta bli att undra över hur hon hade överlevt.

– Det är tack vare Ingrid som bodde granne med oss, berättade hon. Hon såg mig och hon visade mig att hon brydde sig. Jag visste att det alltid fanns en tallrik till mig vid hennes middagsbord. Hade det inte varit för henne så hade jag varit död för länge sen. 
– Ibland gick jag hem till hennes familj direkt efter skolan, fortsatte hon. Det var så lugnt och tryggt hemma hos henne. Under sommarloven fick jag till och med följa med till deras sommarstuga. Då var lyckan stor. Vi håller fortfarande kontakten. Vi räknade nyss ut att vi känt varandra över tjugofem år.

Jag har träffat många vuxna som farit riktigt illa under sin barndom. Det som visat sig vara avgörande är att det har funnits någon i deras närhet – en ”Ingrid” eller ”Lars” – som sett dem och som givit dem bekräftelse och trygghet.
Du kan vara en ”Ingrid” eller ”Lars” hemma i ditt eget kvarter. Du kanske också till och med räddar liv…