Mycket kortfattad bakgrund:
Amelias mamma misshandlades av Amelias pappa. De separerade. Efter umgängen med pappan visar Amelia tecken på att vara utsatt för övergrepp och misshandel av pappan. Mamman chockas och tar med sig sin dotter till sitt andra hemland. Pappan anmäler henne för ”egenmäktighet med barn” och mamman döms i svensk domstol. Pappan får vårdnaden trots att misstankarna kvarstår och trots att socialtjänsten på mammans nya ort anser att Amelia behöver skyddas från fadern. Socialtjänsten på pappans ort har däremot inte agerat på någon de anmälningar som inkommit. I somras rymde Amelia hemifrån sin mamma och sina syskon när det blev dags för att åka tillbaka till pappan. Socialjour och polis hittade henne och förde henne skrikandes och gråtandes tillbaka till pappan.
Läs gärna tidigare inlägg här.

En månad efter att socialjouren överlämnat Amelia till pappan beslutar sig socialtjänsten på pappans ort för att utreda Amelias situation. Tre socialsekreterare avsätter två dagar för att resa till Amelias mamma.  Det är en lång resa. Övernattning är nödvändig. Socialtjänsten låter pappan besluta att Amelia inte får sova över hos sin mamma och sina syskon. Hon får istället sova tillsammans med en annan person som pappan känner.

Under två dagar får Amelia träffa sin mamma och sina syskon i Barnahusets lokaler. Amelia skulle ges ytterligare tillfällen att prata. Detta var också första gången som socialtjänsten lyssnade på Amelias syskon.  Amelia satt med i rummet när de återgav vad hon hade berättat och vad de hade sett henne göra.  Hon var inte sig själv, hon satt mest tyst. Endast en gång protesterade hon mot det som berättades och utbrast ”det har jag inte sagt”. Ibland sade hon ”jamen då skojade jag ju bara” eller ”fast han gör mig inte SÅÅ illa”.

Hennes syskon gavs också möjlighet att berätta hur de hade upplevt tiden tillsammans med Amelias pappa. Trots att det gått flera år sedan de separerade är det vissa minnen som etsat sig fast.

Bortsett från samtalen på Barnahuset fick hon också komma hem till mamma en stund. Under dessa två timmar satt socialsekreterarna i vardagsrummet. Fadern hade instruerat dem om att Amelias tid med sina syskon och sin mamma skulle övervakas – hela tiden.  Sedan var det dags att åka hem till pappa igen.

Amelia har berättat och visat upp hur hon har det hos pappan – för flera olika personer.
Hon har inte bara berättat.
När ingen myndighet tagit henne på allvar har hon agerat på det enda sätt hon kunde komma på – hon rymde när det blev dags att åka tillbaka.
Mamman står med bakbundna händer. Om hon skyddar sitt barn på eget bevåg igen, riskerar hon fängelsestraff.
Amelia har straffats hårt varje gång hon har berättat eller agerat.
Hon har ryckts bort från sin mamma och sina syskon.
Och, för varje gång hon har berättat så har hennes träffar med mamman blivit allt glesare på grund av att pappan dragit in umgänget.
Hur kan någon tro att Amelia ska våga berätta igen?

OBS! Amelia är ”bara” ett exempel på hur verkligheten ser ut för alltför många barn i Sverige idag. Tycker du som jag, att det är dags för #BRYrevolution? Stöd då gärna vår verksamhet ekonomiskt. Alla bidrag är välkomna – stora som små.
Bankgiro: 124-1454 eller
Swisha till 123 589 76 81

Tillsammans kan vi skapa ett tryggt samhälle för våra barn!