För ett tag sedan stötte jag ihop med Louise. Hon har fyllt 70, bor på landet och har inga egna barn. Jag känner till henne sedan tidigare och trodde ärligt talat inte att hon var så förtjust i barn. Nu skiner hon upp när hon berättar om grannbarnen. Den yngsta är 5 och de äldre är runt 10 och 13 år. De bor en bra bit från skolan men inte tillräckligt långt bort för att ha skolskjuts.

– Tänk, nästa vecka har jag lovat att skjutsa och hämta barnen från skolan. Då måste jag gå upp 06.30! Sedan ska de hämtas igen 15.30. Jag mår så bra av att ha rutiner och jag lever upp när jag får hjälpa till! Ja, jag blir nästan ”hög”, säger hon och skrattar.

Så berättar hon med inlevelse om hur hon gick hem till barnen med sig sitt gamla våffeljärn en dag när de var själva hemma på höstlovet.
– Det var så förunderligt att sitta där och se den ena våfflan åka ner efter den andra i den där lilla, lilla magen.

Barnen gillar Louise skarpt. Hon visar en teckning de har gett henne. Teckningen är nästan en klassisk streck-gumma. Runt omkring gumman har de skrivit fina saker om henne:
Hon har bra klädstil.
Hon är bra med barn.
Hon är rolig.
Hon är duktig på att laga mat.
Hela teckningen var full med hennes goda egenskaper och de hade verkligen lyckats pricka rätt.

Det blir många goda ringar på vattnet genom Louise. Hon mår bra själv av att BRY sig, hon smittade mig med sin entusiasm, barnen tycker det är toppen och föräldrarna är sååå tacksamma. Win-win-win-win!